Stor lycka blev svår sorg

Beklagar sorgen!

Min man gick också bort hastigt. Första tiden minns jag knappt något av. Det tog ungefär ett år innan jag slutade gråta flera gånger varje dag. Folk säger att man tar en dag i taget, jag tog 5 minuter i taget.

Mitt barn och jag var tillsammans dygnet runt, vi sov tillsammans, hade inga stängda dörrar. Efter några veckor skolade jag in barnet på dagis igen. Vårt barn har fortfarande stort trygghetsbehov och behöver mycket närhet, har svårt att lita på att mamma kommer tillbaka.

Men ändå går det ganska ok nu. Jag har försökt få vara med i någon sorgegrupp, men inte fått tag i någon där jag kunnat gå. Tog kontakt med en förening som aldrig hörde av sig tillbaka efter en kort kontakt.

Har ingen i min närhet som varit i samma situation. Jag har heller inte aktivt bearbetat. Jag tror tiden är det enda som hjälper. Kanske kommer jag framöver aktivt bearbeta händelsen men inte nu. Som någon sa - Du har ju fullt upp av att vara en bra mamma.

Jag har aldrig blivit mig själv igen, inte som jag då var. Men börjar så smått upptäcka vem  jag är, vad jag vill. Men det går långsamt.

Hör av dig om du vill.