Stor lycka blev svår sorg

Hej

Jag beklagar verkligen sorgen.

Jag förstår till viss del vad du går igenom , men man kan aldrig jämföra sorg.

Min man dog den 12 maj i år efter att ha kämpat mot cancer i 9månader.

Vi har två barn, snart 8 och 12 år gamla.

Han var min första kärlek, den 3 november skulle vi firat 25 år tillsammans. Vi blev tillsammans på gymnasiet.

Chockad står man kvar och får ta reda på spillrorna samtidigt som man bara vill lägga sig ner och bara gråta.

Men begravning ska planeras, bouppteckning ska göras, prenumerationer avslutas, överförmyndare kontaktas (helt plötsligt blir man ifrågasatt som förälder av en myndighet...), gräset ska klippas, maten handlas och tillagas, det ska tvättas. Utöver det ska man även finnas där i barnens sorg som ett stöd, och dessutom försöka fixa jobbet...

Jag blir förbannad när jag tänker på att en människa i sorg förväntas ta alla dessa kontakter med olika instanser.

Det som tog mig hårdast var när försäljare ringde och frågade efter min man, då visste jag knappt vad jag skulle svara.

Jag lider med alla som tvingas gå igenom detta.

Det är fan inte rättvist och karma finns inte!

Kram på dig!