Förlossningsmetod - kompromiss med sjukvården?

Tack, DinaMii! Berätta gärna hur det går för dig på samtalet sedan.  :)

Hej Limaliie & DinaMii & Marie90,
tack för era inlägg, tips och för att ni delar med er!

Nu är man ju helskakis (inte på grund av era inlägg men bara över situationen helt allmänt). Jag har det senaste dygnet fått inse att det kommer att bli väldigt svårt att få igenom det planerade kejsarsnittet (hade i min enfald fått för mig att man inte kunde "tvinga" en kvinna till att föda på det naturliga sättet oavsett, men det verkar ju vara praxis i det här landet).

Jag är späd i kroppsbyggnaden, 155 cm och förstföderska. Har "tyvärr" inga komplicerade förlossningar i släkten i bagaget.. Hade sjukvården befunnit sig i "normalt" tillstånd hade jag väl känt att jag kunnat lita på dem, men med deras bedrövliga arbetssituation så handlar det ju om att man ska ha riktig tur just den dagen man ska in på förlossning, med typ "bara" en annan aktiv förlossning igång samtidigt..

Limaliie, du kan nog vara lugn ändå med ditt beslut tror jag - du har ju haft en tät dialog med barnmorskan/läkare och ni en överenskommelse. Är det så att det skiter sig och man märker att det inte går, så är ju du "beredd på" (även om man kanske inte kan förbereda sig för något sådant) att det kan bli ett akut snitt. Då kanske det inte behöver bli en sådan traumatisk upplevelse som det blir för många andra, när saker och ting inte alls gick som man planerat tänker jag.

DinaMii, märkligt och ytterst skrämmande om det skulle vara så att du inte får igenom ditt snitt. Då är Sverige verkligen illa ute enligt min mening. Det är ju dessutom pga väldigt medicinska orsaker! Så det torde ju inte vara några problem -givet du får träffa en vettig läkare då (men då måste ju personen vara grymt ovettig annars). Jag läste igår att manliga läkare tenderar att vara mer generösa med snitt än kvinnliga (i nån slags C-uppsats på nätet så är ju kanske inte direkt helt vetenskapligt...)  - kan det ge en ledtråd tro?

I vilket fall, hör gärna av er och berätta hur det går för er. Jag känner mig inte direkt uppmuntrad av det här vårdsystemet med dess kvinnosyn. :(

Hej på alla som svarat,
tack för er input och tips!
Hur har det gått för er Limaliie och DinaMii? Limaliie, hur gick din förlossning? Allt väl hoppas jag!

DinaMii, hört något om din remiss? På onsdag ska jag träffa mödravårdens läkare, kommer bli tungt. Nu har jag kollat in både Sanna och Vanja i vecka för vecka.

Sockerdockan, har för mig att det var den här uppsatsen: dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/8252/Uppsats%20f%C3%B6r%20publicering.pdf?sequence=1

Fröken K, tack för dina ovärderliga tips! Jag känner igen mig i mycket av din beskrivning, både i hur du beskiver bemötandet inom vården och dina egna anledningar. Ja, jag gissar att det där med att inte känna sig trygg med vården kanske inte är det bästa att dra upp, då det förmodligen finns en stor kåranda bland barnmorskorna (såklart) som då ger taggarna utåt om man försöker sig på att kritisera deras jobb (tja vem reagerar inte på kritik liksom). Tur att du skrev det ändå, så jag preppar mig på andra skäl såsom att trycka på ångest och sin rätt att välja förlossningsmetod, det kanske kan gå..  Bland andra skäl! Vad skönt att du har fått ditt snitt beviljat!

STORT TACK för alla era svar och hoppas ni läser mitt inlägg nu även om det är en vecka senare!

Hej DinaMii,
tänkte bara ge en snabb update om mötet med läkaren på den mödravård jag är inskriven på. För det första var hon den första vettiga person jag träffat där (vilket jag inte trodde först när jag såg henne), erfaren och lyhörd är sammanfattningen. Så det var ett trevligt möte. Dock spelade jag inte tillräckligt mycket på känslomässig rädsla (tilläggas bör att jag är en rätt logisk icke alltför känslostyrd person vilket gör att jag har svårt att fejka/trycka på vissa saker). Så kanhända jag är rätt "körd" nu men vi får se, det är ju inte hon som är slutgiltiga instansen.

Jag vet inte om du har gått samma väg som jag eller om det var din barnmorska som skickade remiss direkt? Du kanske redan gått igenom dessa steg, men det kanske kan hjjälpa någon annan därute och få förbereda sig lite på frågor i alla fall.

Jag visste inte vad mitt möte skulle handla om idag, trodde det var ytterligare ett övertalningsförsök, men det visade sig att hon ställde typ diagnos (men det fattade jag ju inte förrän på slutet). Iaf, hon började med att fråga varför jag var där och jag fick säga anledning (planerat kejsarsnitt). Därefter säga vad det var som skrämde mig mest av följande alternativ:
1) Rädsla för smärta
2) Rädsla för skador och död
3) Rädsla för babys hälsa

Jag tryckte på på samtliga men överhängande 2+3. Hon fortsatte med att säga det är inte kvinnans beslut att fatta hur hon vill föda, men att man kan ge de verktyg som behövs för att försöka övervinna rädslan och få till vaginal förlossning som är det slutgiltiga målet (jaaa det har man ju fattat att det är så det funkar). Dessutom höll hon på att prata om att det var viktigt med behandling så jag inte skulle överföra min skräck om jag eventuellt fick en dotter (knappast så det hjälper mig här och nu men aja whatever).. Men hon tillade ändå att det det ska kännas bäst för kvinnan och då blir det planerat kejsarsnitt. När det finns historik och det förts journal om detta, tar man alltid hänsyn till patientens bästa.

Frågor hon sedan ställde var bl.a (de jag minns):

Känslor sedan graviditeten
Känslor inför graviditet?
Hur länge har du känt såhär inför graviditeten

Sover du om nätterna eller har du oro?
Kan du jobba om dagarna eller tar detta upp din tid?

Har du psykisk diagnos?
Hur ser det ut för mamma och systrar?
Vad tänker du inför kejsarsnitt då?
Vad vet du om kejsarsnitt?
Varför vill du inte ha epidural? (för hon frågade om smärtlindringsmetoder vid VF och jag sa jag vägrar epidural)

Tips för andra är att lägga till att: du vill ha svar om möte hos läkare innan v. 34 för att det tar psykiskt på dig, la till argument om brist på kontroll eftersom man inte vet var man hamnar i sjukvården, finns ingen platsgaranti ? nervöst. etc.

(för mig känns det iaf bättre att veta vilket sjukhus jag är på eftersom det är dit jag vill oavsett förlossningsmetod). Största tipset är väl att använda starka ord som: jag vägrar, jag är livrädd, jag klarar inte, vill inte tänka på etc. (det var nog mitt misstag tror jag eftersom jag är rätt påläst om övriga bitarna, men använde inte känslor för att öka på intrycket av min förlossningsrädsla. Och som Fröken K säger - absolut inte vika från din linje överhuvudtaget).

Diagnosen blev då mild förlossningsskräck som jag fick på slutet av mötet (när jag trott att allt gått så himla bra..:(), men en remiss blev iaf skickad till mitt förstahandsval av klinik. Vi får se om jag kan spä på till nästa gång eller hur det blir då.

Ha det fint så länge!

 

Hej,
ja jag vet vi har lite olika bakgrundsbilder varför jag misstänkte att mitt inlägg kanske inte skulle hjälpa just dig (tyvärr).

Du borde ju ha en medicinsk orsak i bakgrunden (alltså du har det ju för sjutton svart på vitt) och ditt fall bottnar ju inte "enbart" i en komplicerad och traumatisk förlossningsupplevelse. För jag läste i den rapporten du länkade till att en komplicerad och traumatisk förlossningsupplevelse typ inte räcker som ett skäl för planerat kejsarsnitt nästa förlossning (helt galet enligt min mening). Men du borde ju ha ditt på det torra.

Anledningen till att jag får minst ett extra-steg är väl för att jg inte har någon medicinsk orsak i ryggen/det är väl så den här mödravc:n jobbar gissar jag.  Men det kanske är skillnad på landsting också, vet faktiskt inte. Vet inte heller om det är en barnmorska jag kommer att få remiss till och att det sen blir terapi etc. innan jag får komma till läkare. De har väl någon agenda med övertalningstaktiker i det oändliga med slutmål att varje kvinna ska föda naturlig väg...

Ja precis, absolut vad jag också tänkt på! Man vill ju bli sedd och tagen på allvar. Men uppenbart är det ju en "löpande band" verksamhet. Och jag har då bara träffat barnmorskor på MVC, som jag tänker inte alls har samma pressande tillvaro som de på förlossningen. Hur ser de på en då liksom???

Jag och min kille diskuterade precis också vad som sagts idag på mötet. Läkaren talade om ett vanligt alternativ som skulle kunna bli verklighet av min situation, vilket var att man lät förlossningen gå igång av sig självt, detta då för att det är bäst både för mamman och för barnet. Och att man sedan avbryter det för ett kejsarsnitt. Hon sa att detta inte räknades som akut kejsarsnitt, utan det går då under planerat snitt. Är det någon som hört talas om detta? Tyckte inte riktigt att storyn håller, just det bara att man får använda så många av vårdens resurser, låter lite väl lyxigt i budgettider... Vi undrar nu om detta är något lömskt sätt att "lura in en" i förlossningsmode, men kan vårdapparaten verkligen göra så mot en medborgare??
Hemskt att man ska ens behöva tänka de här tankarna, vet inte hur det blev såhär paranoidt... Men jag vill ju inte bli totalt inlurad i något som jag inte vill; risk gå över tiden +2 veckor och sedan föda en jättebaby vaginalt. Mardröm.

Som sagt, någon som har erfarenhet av denna metod? Hur gör man då, hinner man få epiduralen under värkarbetet så man kan snittas? Ska man börja fasta så fort värkarna är igång då eftersom vid planerat snitt ska man ju göra det? Annars ska man ju bulla upp med energi om det blir en vanlig förlossning. Ska man skrubba sig ren då som man gör inför operation så fort värkarna startar? Får inte riktigt ihop det.

Hej,
uursäkta ett sent svar och hoppas att ni läser! Stort tack för era svar, DinaMi­i & Limali­ie!

Limaliie, jättejättegrattis till din baby Astrid! Tråkigt att det inte skulle bli någon hejdundrande positiv förlossning, men vad skönt ändå att det gick bra. Men bra tips, det ger mig lite nytt bränsle att kunna stå på mig för att undvika igångsättning. Hur är livet efter förlossningen då? :)

DinaMii, hur har det gått för dig och din remiss? Stort tack för ditt inlägg, då känns det hela lite tryggare ändå, du gav bra tips. Jag tycker också att det låter som ett helt ok tillvägagångssätt men jag vill som sagt inte bli tvingad till vaginal förlossning för att man mjuknat i något svagt ögonblick och sagt ja. Och sedan kaosartat ivägkörd och nedsövd för nåt akutsnitt.

Jag har ännu inte hört något om min kallelse, kanske ska fråga om det imorgon då jag har första kollen på en månad. Nu kommer jag att börja gå lite oftare och jag träffar min nya barnmorska imorgon - håll tummarna för att hon är vettig! Ingen av de andra två jag träffat tidigare har varit så himla lyhörda enligt min mening..

Hör gärna av er (alla) om ni har flera tips på olika förlossningssätt/metoder/kompromisser! Kan tänka mig att jag kommer att behöva all styrka när jag väl sitter där i samtalet med läkaren eftersom jag redan är förutbestämd och "klassad" med mild förlossningsskräck..

Hej,
30 oktober är jag beräknad, har för mig att jag var lite efter dig?
Men precis, nu börjar min koller också varannan vecka. imorrn börjar vi med koll och sedan föräldrakurs på det (med förhoppning om att bli fullfjädrad).

Ja, jag kan nog också ringa till bb och se om remissen kommit fram, har bara inte ids att göra det. Läkaren på mödravården sa att de vanligtvis kallade till v.34 men hon skulle skriva att det var brådskande (liksom det är för många andra också gissar jag..) Men om du redan fått din tid är ju frågan när jag får min..??! Typ säkert v. 36 eller nåt sånt där.. 

Ja verkligen snäppet efter. Vad spännande! Då får vi följas åt här sista tiden 

Ja herregud, vad vidrigt! Och så ser det nog ut på väldigt många ställen i landet, mer eller mindre. 80 förlossningar på en vecka, det är 11 per dag - på 3 personer?! Även om det inte är argument "tungt nog", så bör man väl kunna dra upp detta på remissamtalet och hänvisa till artikeln??

Jag fick min remiss i slutet på förra veckan och ska redan dit på onsdag morgon. Jag är sjukt nervös för vet inte riktigt hur jag ska förbereda mig på det. Det jag lutar åt är väl att det blir något slags värkarbete till en början...

Men jag vägrar verkligen att:
- gå över tiden och tvingas föda vaginalt
- om det ska vara vaginalt så vill jag mäta babys storlek
- mäta bäcken
- vägrar bli igångsatt
- men jag upprepar - vägrar gå över tiden.

Jag upprepar mina frågor som jag ställde i min ursprungstråd:
- hur gör jag för att få ett planerat kejsarsnitt i Sthlms län utan medicinsk orsak?
- Om jag inte lyckas hålla min linje (PK eller vaginalt är pest eller kolera för min del) tror ni att det finns möjlighet att man kan få mäta bäcken och mäta/röntga baby innan förlossningen?
- Någon som tjatat sig till en platsgaranti på ett sjukhus (finns bara ett jag kan tänka mig föda vaginalt på), helst i Sthlmsområdet?
- kan man kompromissa på det sättet att jag går med på vaginalt fram till BF, men har det inte satt igång då får jag ett planerat kejsarsnitt så fort jag går över tiden?

Vad tror ni att de säger om detta? Har ni några tips att ge? Vad tror ni att läkaren/barnmorskan kommer att ställa för frågor?
Som ni kanske hör vacklar jag hela tiden om snitt/inte snitt för jag vet verkligen inte vad som är det rätta. Man skulle behövt en spåkula gällande det här..

Jag fick mitt snitt! 24 oktober kommer den! :) :) :)

Hej,

Det var inte så dramatiskt. Börjades med att min remiss från förra läkaren lästes upp o jag fick hålla med eller inte.. Jag höll med.

Läkaren (kvinna) ställde lite ledande frågor tyckte jag, typ i stil med och du är rädd för att föda/kan inte tänka dig vaginalt etc. Lättare att svara ja på frågor än att uttrycka dem själv. Inga övertalningsförsök. Sedan var jag rätt ärlig ned att jag egentligen inte var så sugen på nåt av alternativen egentligen o vi resonerade också kring det. Och att vi inte hade nån spåkula (som jag önskade mig). Så det var lika bra att boka ett datum...

Berätta hur det gick!

Hej
Vad kul att min tråd lever ändå, även efter jag fick mitt barn..!

Jag kan i alla fall berätta att mitt planerade snitt gick väldigt bra. Operationen var go stämning och de var väldigt proffsiga på alla sätt. Bedövningen i ryggmärgen var väl det som var minst behagligt men det gick det också.

Värst var smärtan samma dag, men med lite morfin släppte det också. Att ta sig i och ur sängen jobbigast. Lördagen redan mycket bättre men fortfarande ont. På måndagen åkte vi hem och på tisdagen bytte jag blöja på knä på golvet (som kan vara rätt ansträngande med ett stort operationssår på magen). Gick väl på smärtlindring ca 10 dagar efter kanske, jag minns att jag kände mig inte 90% återställd efter tre veckor som läkaren sa men väl efter fyra veckor.

Hoppas ni alla får/har fått den lösning som känns bäst för er, jag fick det.
:)