Förlossningsmetod - kompromiss med sjukvården?
Mitt råd är att inte ge med sig för en kompromiss, alls.
Vi har fått snitt beviljat ej Sthlm, men jag har förstått att det nog är enklare där.
Vi gick inte genom vår BM, hon visade inget intresse för hur vi kände inför förlossningen, i vecka 33 hade hon inte ens frågat oss. Jag ringde Auroramottagningen direkt och fick tid med BM där.
Första mötet var förjäkligt och jobbigt, väldigt ifrågasättande, kritiskt osv, men det antar jag att det ska vara. BM var dock skrämmande tydlig med att hennes uppgift i princip var att få mig att välja VF.
Pga semestertider och för lång väntetid fick vi en ny BM och stor skillnad i bemötande. Istället för att fokusera på oviktiga saker pratade hon med oss om vilka vägar som fanns.
Jag har hela tiden varit stenhård på att jag vägrar igångsättning, det och en VF som slutar i instrumentellt ingrepp ex tång/klipp skulle vara det värsta som skulle kunna hända mig. Jag vill inte heller behöva få värkstimulerande dropp och tycker att lustgas verkar vara en obehaglig upplevelse.
Jag och min man tryckte hårt på min/vår rätt att få möta vårt första barn och känna oss trygga. Att få längta efter den stunden och se fram emot det med glädje. Jag vill må bra efter förlossningen och om jag tvingas till en VF kommer jag inte att göra det utan istället känna ångest. Jag förklarade att jag inte var intresserad av att uppleva en VF, att det inte spelar någon roll för mig som kvinna eller mamma, utan den upplevelse jag vill ha är ett KS.
Vid det andra mötet hade den nya BM ordnat så att läkaren som skulle ta beslutet vid ett möte dagen efter kunde träffa oss lite snabbt när vi var och tittade på förlossningen.
Vi förklarade hur vi kände och BM hjälpte mig eftersom jag var ledsen. Vi satt inne i ett förlossningsrum då och det enda jag kände var att här kan jag inte föda mitt barn, det är omöjligt.
Läkaren tog beslutet där och då. Det var tydligt att om jag hade visat att ex en igångsättning skulle kännas tryggare hade det sannolikt blivit det istället. Nu har vi ett snittdatum och sjukvården får inte ändra sig, men det får vi.
Är du säker på att kejsarsnitt är ditt förlossningssätt så ge inte med dig. Inget snittkontrakt, ingen igångsättning, bara ett KS.
Min oro grundar sig bland annat på den dåligt bemannade vården, men vi förstod snabbt att det var ett "dåligt" argument. Jag blev lovad att ha BM och USK hela tiden vid en VF, men med tanke på att vårt sjukhus lyckats rekrytera en semestervikare och löser resten med inbeordrad personal ger jag inte mycket för det.
Förklara din rädsla och var beredd på att bli ifrågasatt. Läs de nationella riktlinjerna, var medveten om vilka risker KS kan innebära.
När jag och maken talat om det efteråt är vi "säkra" på att vi fick det beviljat eftersom vi var benhårda på att det inte fanns något annat tryggt alternativ samt att jag tryckte på hur jag skulle må. Tilläggas bör att jag inte har någon depression eller historia av depression/ångest.
Tyvärr fick jag hålla tillbaka ett stort skäl till rädslan, vårdens brister, eftersom det inte var ett "godkänt" skäl och jag tycker att det skälet borde ha fått synas.
Lycka till!!!