Jag slog mitt barn :(

Först och främst, om man kommer med sådana här kommentarer så tycker jag det är av stor vikt huruvida man själv har barn som passerat den här ålder och dessutom är förskolebarn. 

Det är inget problem med dottern. Vi har en omtänksam, helt underbar, smart och rolig tjej som är trygg i sig själv och som har ett stort hjärta. Men hon är inte vuxen, hon är fortfarande bara ett barn. Och när barn blir trötta och överstimulerade så är de inga änglar direkt.

Jag är inte orolig över hennes beteende, bara över mitt. Jag själv har många många gånger hört andra föräldrar berätta om sådant här i förtroende. Så att ni inte vet om att barn är sådana här säger mest bara att ni inte hamnat där själva ännu.

Okej. Då är vi av olika åsikt. Jag tycker det är en fara när barn är för "duktiga". Det är ofta ett tecken på att de är otrygga.

Själv var jag superduktig som barn. Fick alltid beröm av alla. 

Mådde skit. Blev slagen av min pappa ofta och min mamma är lite för förtjust i spriten.

Knuffas barn?

Alla?

Är du HELT säker på det?

Allvarligt talat...

Varför skriver du frågor här om du redan har svaret på dem?

Ja, jag har i allra högsta grad haft barn som är fyra år gamla. Jag har varit pappaledig precis lika länge som min fru (dvs totalt två år). Jag har följt två banrs uppväxt oerhört intensivt och på nära håll och jag är HELT säker på att alla barn INTE knuffas och INTE sparkas. Och jag tycker INTE det är normalt överhuvudtaget.

Over and out

Nu får jag säkert skit som fan i tråden.

Men jag tycker det är minimalt för mamman att bekymra sig om. Det var säkert mer en reflex än en planerad gärning. Ivägspringarna, tandborstvägran och väcka syskonet med sitt galande var mer än nog. Att sen dessutom börja slå en förälder i ansiktet och sparka mot halsen! OK om det var en 1-åring men ALDRIG att jag skulle pjoska och dalta med en 4-åring som gjorde så. Sverige går i absurdum mot dalt och fjams med ungar som inte uppför sig. Som förälder ska man alltså be om ursäkt för att man reflexmässigt försvarar sig mot våld som kan vara livsfarligt (för det kan det faktiskt vara att bli sparkad mot halsen även om det är ett barn som sparkar!). Hade det varit mitt barn hade hon fått be om ursäkt till mig och sen fått en kännbar icke-fysisk bestraffning.

Att trotsa är en sak, men att knuffas, rivas, spottas och sparkas är något helt annat. Problematiken ni har är ju dotterns beteende och sätt att hantera motstånd då hon försöker få sin vilja igenom.

Mina barn har aldrig gjort något åt det hållet. De är inte heller ett dugg otrygga. De är inte heller kuvade. Tvärtom.

Du inledde med att klandra dig själv. Jag tyckte det var helt fel approach. Om det inte är ok att vuxna knuffas och sparkas, varför är det då ok att barn gör det?

Det verkar enkelt i din värld. Vad tycker du att vi ska göra? Jag tänker som dig med, även om jag får dåligt samvete för det. Å ena sidan kanske det var bra att hon nu förstår hur ledsen man blir och vad det egentligen är som är så hemskt med slag, men å andra sidan så vill jag absolut inte lära mitt barn att man inte ska slåss genom att slåss. Fullkomligt avskyvärt!

Kan det vara så att du hade en sån hård, sträng och destruktiv uppväxt att du med alla medel vill vara mjuk med ditt barn? Jag tänker när du skriver att du "konverserat kring våld" med henne så kanske du måste vara strängare och mer tydlig. Inte diskutera, utan svart på vitt säga; absolut inte!!! Såklart får man inte skada sitt barn, men i eran relation som ni verkar ha så tror jag det passerar ganska fort för henne. Du är en kärleksfull och bra mamma som det verkar.

Men jag har tre små tjejer, och måste säga att jag aldrig blivit utsatt för våld av dem. Jag tror du måste vara tydligare på ett annat sätt, en 4- åring är ändå ganska stor. Förstår hon inte den gränsen ännu måste ni nog hitta ett som sagt tydligare och konkretare sätt för henne vart gränsen går!

Jag är strängre än hennes pappa. Jag försöker att inte diskutera i bråk. Det är "nej". Möjligtvis kan jag säga "jag hör dig, men det är ändå nej" eller "det hjälper inte vad du säger, det är nej i alla fall". Och till slut bara kort "nej". 

Efter att situationen spelat över kan vi diskutera varför det var nej.

Jag är så sträng jag kan vara utan att trycka till henne. Utan att låsa in henne, slå henne eller ta ifrån henne jag-känslan.

Men ja, jag är en väldigt närvarande förälder (mina var inte det) och jag lyssnar mycket på mina barn. Att slåss är inte okej och kanske är det därför trotset är just att slåss. Det började ju inte med slag utan med fula ord eller liknande men jag reagerade aldrig. När hon försökte med "vafaaan" så sa jag bara lugnt "vad är det för ett ord? Vad betyder det?". Sen slutade hon med det. Kastar hon grejer tar jag bort dom osv. Men just slagen är svårt. Jag vill inte lämna henne när hon är ledsen och jag vill inte ignorera henne.

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle där barnen behandlas som trofeer.

När man är mammaledig med en liten är det ännu svårare. Jag vet för jag var där själv för ett år sedan. En liten och en 4 åring. Det var tufft. Men jag tog fighten.

Tycker inte det var så farligt att du slog ditt barn. Men du gjorde riktigt fel när du inte efteråt förklarade för henne varför..... Hon gick över gränsen och det var därför du reagerade som du gjorde. Klart hon ska veta det hur ska hon annars lära sig.

Sen ang att hota sina barn..... Hur kan man inte?... Om du slår ditt syskon får du gå upp på ditt rum, om du slår mamma får du inget lördagsgodig ikväll. Om du spottas åker vi inte till mormor tex, då får du stanna på ditt rum.

Du måste uppfostra ditt barn ts. Sluta behandla henne som en prinsessa. Det är inte rätt mot någon....

Så du känner situationen bättre än mig? Förlåt men jag har svårt att ta det du säger till mig, du verkar väldigt hetsig och i behov av att hävda dig genom andra. Jag tror det bästa är att vi helt enkelt konstaterar här att vi tycker olika och jag tackar för ditt engagemang. Jag kommer dock inte att behöva ytterligare råd i frågan från dig.Du pratar ju uppenbarligen om andra föräldrar, varför det blir aningen OT i den här tråden. Vi daltar inte, vi gör allt utom hotar, kränker, låser in och slåss. Tycker du vi borde börja med det istället?

Tack för bra tips! Du slår huvudet på spiken vad det gäller det här med känsloreglering. Vi kan ofta säga "jag ser att du är arg" och brukar då säga "man får vara arg, men man får inte slåss" t.ex. Vi jobbar mycket med det.

Hon "låser" sig ofta i känslor, det gjorde jag också som barn. Vi försöker ge henne andra verktyg och möjligheter att ta sig ur situationen. Om hon t.ex sitter och slår på sin pappa vid matbordet (det gör hon för att han har sagt till henne något - hon blir besviken på sig själv/känner sig dum och så slår hon. Säger man till henne igen då så blir det bara värre) så kan jag säga "vet du vad man kan göra om man vill göra det bra igen? Då kan man säga förlåt, så känns det bättre". Och då har hon sagt förlåt och börjat gråta.

Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).

Att riva sönder ett papper eller liknande kan faktiskt vara ett jättebra tips! Jag vill inte mana till slag även om det skulle vara mot en kudde. Däremot att riva sönder ett papper ska jag testa nästa gång. Kanske att det liksom hjälper känslorna att komma ut på ett mer kontrollerat sätt.

Vet du? Du är en oinbjuden gäst just nu som förpestar tillvaron. 

Just nu är du vuxenversionen av min dotters nuvarande problematik. Man säger till och det gör bara saken värre. Kanske vi skulle öva på dig? Kan du kliva bort från skärmen och riva lite papper istället?

I just det här faller rekommenderar jag att ignorera "problemet", svara helt enkelt inte på inläggen B-)

<3!

Det är svårt det där med att i stundens hetta försöka hitta på något positivt att rikta uppmärksamheten mot. Om jag märker att hon börjar stissa vid matbordet kan jag t.ex säga "vill du ge mamma brödet?" och om hon gör det så får hon beröm. Då försvinner det där stissiga och hon blir istället mån om att göra bra. Det är inte alltid det funkar heller förstås, och ibland kommer jag inte ens på något att föreslå istället. Ibland är man bara trött och själv på dåligt humör och då blir det bra bråk istället. Så är det ju att vara förälder. Så länge man kan kommunicera, inte ställer högre krav på barnen än på sig själv och säger förlåt när man gör fel så är det nog kanske till och med bara bra.Ja, det är nog en väldigt bra rekommendation :)

Jag tror, som andra också skriver att du är så traumatiserad av din uppväxt att du känner att allt som inte är "rätt" är förtryckande, kränkande och misshandel. Det är en sak att vara "känslosam" och en annan sak att ge sig på andra människor fysiskt!

Men hör du inte hur galet du låter?? "Jag borde ha förutspått att ungen skulle kunna slå mig i ansiktet eller sparka mig på halsen" - det är inte ett normalt barn om detta är händelser som du kan förutspå ska hända. "Och uteblir det så är det ju bara ett plus" - men va?

Jag tror som flera andra här att du curlar ungen nåt så in i helvete i övertygelsen att du utövar det perfekta föräldraskapet. Men du skapar ett monster.