Inlägg från: Anonym (prutt) |Visa alla inlägg
  • Anonym (prutt)

    Jag slog mitt barn :(

    Jag är benägen att hålla med er andra.

    Ja, det krävs en åtgärd av något slag. Låter som er kväll var rätt kaotisk och ett första rimligt steg vore att göra en analys av er vardag och era rutiner. Förebygga och förutse är liksom en av hörnstenarna i att hålla både barns och föräldrar humör under kontroll.

  • Anonym (prutt)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:50:33 följande:

    Gränsdragning är svårt! Att vara förälder är ju på ett sätt att totalt köra över :p Det är ju liksom lite det som "uppfostra" innebär. Men vi försöker att vara schyssta så gott det går och framför allt försöker vi att förklara varför vi gör som vi gör (kanske inte mitt i ett raseriutbrott men sen när det lugnat ner sig). 

    Som sagt, att hon är på det här viset är okej. Jag ser det som sunt att hon testar gränser och "lever ut" här hemma. På förskolan får hon massvis med beröm (även om de ser hennes envishet med). 

    Vad jag inte tycker är okej är att jag tappade fattningen. Jag håller med dig om att det är okej om det aldrig händer igen. Men tänk om det gör det?! Jag hann ju inte tänka. Kanske kommer det en annan dag då jag inte hinner med i händelseförloppet? Jag blir iskall när jag tänker på det :(

    Maken och jag pratade om det och kom fram till att det kan vara en bra grej att liksom direkt hon börjar (som när hon körde upp boken under hakan på mig) bara gå därifrån. Jag ogillar det eftersom jag inte vill lämna henne när hon har det som jobbigast (eller hur man ska uttrycka sig) men samtidigt behöver hon ju lugna ner sig. Att jag är inne hos henne i den stunden eskalerar ju bara händelseförloppet. 


    Jag förstår dig och dina goda tankar kring barnuppfostran. MEN det fungerar bara om man har både tiden och orken. Om något av dessa två är en bristvara får man faktiskt överväga att ta till lite äldre och omodernare uppfostringsmetoder (dock ej misshandel såklart!!).

    Det låter som er 4-åring var övertrött och överstimulerad. Varför hade ni inte lagt henne för länge sedan?
  • Anonym (prutt)
    zingo skrev 2014-07-24 21:59:19 följande:

    Knuffas barn?

    Alla?

    Är du HELT säker på det?

    Allvarligt talat...


    Nej, alla barn är såklart inte våldsamma. Men barn har ju en sämre impulskontroll än vuxna och det anses därför inte som avvikande om förskolebarn tar till våld ibland. Det är först i skolåldern som det börjar ses som avvikande.
  • Anonym (prutt)

    Utan att känna dig så gissar jag på att du är en relativt bra men överpedagogisk förälder. Du hade själv risiga förebilder och gott föräldraskap sitter inte i ryggraden på dig. Du har däremot jobbat med dig själv samt verkar ha funderat kring och läst på en del om föräldraskap.

    Jag skulle misstänka att du är överpedagogisk med ditt barn till den grad att du blir otydlig och barnet osäkert. Jag föreslog tidigare att du skulle testa dig utav lite mindre pedagogiska men enklare uppfostringsmetoder.

    Ingen av er blir lycklig av att ni harvar omkring med ert superpedagogiska bemötande av barnen verkar det som. Tagga ner och våga vara genuina och sätt ner foten istället. Testa i alla fall.

  • Anonym (prutt)
    Kpax skrev 2014-07-25 21:43:06 följande:

    Jag tycker att ni låter extremt pedagogiska och lugna i ert föräldraskap, det måste vara otroligt tufft att ha barn i trotsåldern.

    Min mamma har fortfarande ångest över att hon "slog" mig en gång. Jag kommer själv ihåg situationen och att jag betedde mig som ett as, men själva slaget (en inte speciellt hård handflata mot en pyjamasklädd rumpa. Ett slag i stridens hetta) hade jag aldrig kommit ihåg om hon inte själv gjort en sån grej av det. Det gjorde inte ont, och jag kände mig varken rädd eller kränkt.

    Hon har inte slagit mig varken före eller efter den gången, och det finns ingenting som tyder på att du kommer slå ditt barn igen. Du reagerade och det är mänskligt. Jag förespråkar förstås inte att man ska slå barn, men det här var en olycka, och nu har ni löst det. Var inte så hård mot dig själv. :)


    Jag tror också att ts är en extremt pedagogisk förälder. Och jag tror dessutom att det är en bidragande orsak till att hon lappade till ungen.
  • Anonym (prutt)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 23:09:20 följande:

    Jag håller med, och framför allt tror jag att samtliga i den här tråden håller med om att det är dags för mig att sätta mig och reflektera. Typ läsa lite mer pedagogik kring barnpsykologi, barnuppfostran och självhjälp.

    Det är dags att kliva ur dessa skor av lättja nu och get to work ;)

    Förlåt, det är inget illa ment mot dig. Jag välkomnar dina tips och dina länkar. Det blev bara lite svårt att inte skämta om det eftersom många här tycker att det största problemet är att jag är överpedagogisk, neurotisk och nojig :p


    Det låter inte som om du behöver läsa några fler böcker om barnuppfostran. Däremot tror jag att du skulle kunna må bra av lite introspektion och självrannsakan.

    Man behöver inte läsa en massa böcker om barnuppfostran, som till syvende och sist bara handlar om en mänsklig relation. Oftast har man svaren inom sig själv, om man tar sig tiden att lyssna och känna efter.

    Om jag utgår ifrån mig själv (jag har även läst böcker) så kan jag "tune myself" och hitta kanalen mellan mig och mitt barn. Ibland tappar jag helt bort kontakten mellan oss på grund av stress, tidsbrist och trötthet. Och det märker jag på hans beteende. Då brukar jag till slut ta mig själv i kragen och ta mig ner till hans nivå igen och söka efter kontakten mellan oss. Han sänder signalerna men jag måste hitta frekvensen. Och jag märker direkt när jag funnit hans frekvens. När jag finner den så har vi igen mänsklig kontakt och han blir trygg.

    I mitt fall har det funnits en massa hinder när jag försökt hitta och hålla kvar hans signaler. Det är mycket mycket bättre nu men inte helt problemfritt. Mycket har med min egen uppväxt att göra. Och jag tror att nyckeln till ett gott föräldraskap mycket handlar om just den egna uppväxten. Och det är därför jag råder dig till introspektion.

    Kanske är jag helt ute och cyklar men det är i alla fall mina tankar.
  • Anonym (prutt)
    Indianica skrev 2014-07-25 23:44:01 följande:

    Det här med att hålla om när de blir som galna på kvällen tror jag är bra. Oftast bättre än att sitta vid sängkanten och prata tror jag. Jag satt ofta och höll om min dotter när hon flippade ur på dagtid också. Uttrycket "Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst", tycker jag är ganska bra. Det är ju otroligt jobbigt för barnen själva med trotsåldern också. Om man mer tänker att det är en liten människa i kris man möter, en person som är i en känslig ålder, nyss fått syskon osv, kan det vara lättare att hantera tyckte jag själv. Och när man är i kris vill man ha väldigt basala saker egentligen, man vill ha sina känslor bekräftade och känna sig älskad typ


    Jag har också gjort det med min 2-åring som flippar. Jag känner honom och vet vad han behöver. Och det finns tillfällen när han inte behöver mer bannor även om han betett sig illa.

    Det är en fin balansgång mellan att vara för hård eller för mjuk. Jätte svårt att vara förälder.
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(