Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:54:39 följande:
Jag är hsp, dvs jag är en högst reflekterande människa. Jag har gått i terapi i flera år och vänt och vridit på det mesta. Jag är ingen mesig person utan en mycket stark kvinna i ledarposition, men som har ett stort hjärta och som alltid har människor under mina vingar. Jag skäms inte för att gråta, det gör mig inte till en svag person. Jag skäms inte för att vara arg heller, jag kommer från generationer av typiskt italienskt beteende. Likaväl som man kan vara glad kan man vara ledsen, likväl som man är lycklig kan man vara arg. No biggie.
Jag har självdistans och lätt för att se objektivt på situationer. Att beskriva det hela i text får det naturligtvis att låta mer "städat" än det i själva verket är. När jag skriver att jag göra "alla rätt" så innebär ju det fortfarande att jag står över henne och skriker (eller höjer rösten om man så vill). När jag skriver att jag "går och hämtar henne" så är ju den verkliga bilden att hon springer skrattandes, jag efter skrikandes, hon vildkatt medan jag skäller och bär henne till toaletten. Hon biter ihop käkarna och jag bänder upp dom, osv. Det är viktigt att man som läsare klarar av att se situationen framför sig på ett nyktert sätt.
Kanske du och dottern bägge har "för mycket" känslor på gång samtidigt ibland? Jag tänker tex på att du skriver att hon biter ihop käkarna, du bänder upp dem osv... Jag förstår att detta inte händer varje kväll, men det borde inte ens behöva hända ibland. När min dotter biter ihop käkarna vid tandborstning sätter jag henne i mitt knä och väntar tills hon tröttnar, slappnar av och öppnar munnen. Jag säger inte så mycket under tiden. Möjligtvis "dags att öppna munnen", "vi behöver göra rent alla tänder så det inte sitter mat kvar", eller "vart har tänderna tagit vägen idag? Finns där kanske någon tunga i alla fall?"
Att fysiskt bända upp käkarna ser jag som kränkande.
Det har hänt att jag kränkt mitt barn genom att fysiskt sätta henne i mitt knä i duschen och tvätta hennes hår när hon vägrat, men det är en mycket trist situation där jag inser att jag egentligen inte behandlar henne med respekt. Jag gör så för att jag inte har något bättre redskap som fungerar. Säger alltså inte att jag är perfekt, men jag försöker arbeta fram metoder som fungerar vid olika tillfällen som gör att kränkningar inte är nödvändigt.
