Jag slog mitt barn :(
Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.
Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.
Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?
Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.
Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.
Må väl.
Varför skulle det vara så hemskt att få lite professionell hjälp med att hantera er dotters utbrott? Det är väldigt många här som har påpekat att hennes beteende inte är helt normalt, det är inget du behöver ta illa upp för. Utan ta istället till dig att det kanske finns ett sätt att förändra er situation. Om alla hade sagt att 'japp, så är 4-åringar...' Så hade det ju inte funnits något att göra. Men nu vittnar ju många om att det kan vara annorlunda.
Visst kan det vara bra att läsa böcker, men allt är inte alltid så enkelt, i så fall hade vi ju inte behövt barnpsykologer som spenderar flera år på att utbilda sig inom detta...
Jag har en pojke som är drygt 3.5 år. Jag upplever honom som mycket vild och krävande, men han verkar gansk lugn jämfört med din dotter. Jag diskuterar detta mycket med min BVC-ssk och har också varit i kontakt med deras psykolog. Det är ju underbart att vi kan få tips och råd av riktiga experter helt utan kostnad! Och ofta utan nån vidare lång väntetid heller! Så mitt tips är, utnyttja de positiva fördelarna med den svenska barnhälsovården!!