Inlägg från: Anonym (Vilket trams!) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vilket trams!)

    Jag slog mitt barn :(



    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 22:50:58 följande:
    Anonym (småsyskonet!) skrev 2014-07-25 22:37:58 följande:

    Sen vill jag också säga att du verkar vara en kärleksfull förälder som verkligen vill ditt barns bästa, MEN det känns som att du bemöter barnet på en nivå som barnet inte förstår eller kan relatera själv till. Dina resonemang med barnet är kanske för avancerade och pedagogiska för barnets ålder och utvecklingsfas. Trotsåldern är svår inget snack om det. Men barnet behöver motstånd och klara, enkla regler. Jag tror ert barn kan vara lite förvirrad, osäker på vad som egentligen gäller o.s.v. vilket leder till en form av otrygghet. Och att denna otrygghet kan vara anledningen till att barnet är våldsamt.


    Alltså följande är klart som korvspad här hemma: 
    1. man får inte slåss
    2. om man skriker och kastar saker så får man inte vara med 
    3. man får inte slå sina syskon
    4. man måste lyssna 
    5. MAN FÅR INTE SLÅSS

    Sen att vi säger det (och ryter det och visar det) gång på gång på gång, det kan ju vara en annan femma. Slår man upp selektiv hörsel så är där en bild på ett barn (och kanske en man ;p).

    Jag tror absolut att det kan ligga något i vad du säger, men jag är en närvarande förälder och har lärt mig redan från dottern var 3-4 månader när jag tappar hennes "närvaro" eller vad man ska kalla det. Jag ser om jag lagt pratet på för hög nivå. Men det är inte bara prata vi gör, vi försöker ofta visa. 
    När vi läser en bok på kvällen (kan vara Alfons) så kan vi stanna upp och peka "titta, han gråter! han är ledsen" (inte varje gång förstås). De jobbade innan semestern dessutom mycket med känslor på förskolan, så det har varit ett hett ämne här det senaste.

    Hon pratar helt flytande med stor vokabulär (började prata ordentligt redan som femmånaders - men så gick hon inte förrän hon var 14 månader. Olika barn fokuserar på olika saker). Ibland vill hon resonera kring saker och ting och kan berätta "han blir ledsen när han inte får vara med och leka" och då kan vi prata en stund om det. Så fort jag märker att hon tappat intresset så fortsätter vi läsa. Andra gånger lyssnar hon bara genom sagan. 
    Ursäkta? Började hon "prata ordentligt redan som femmånaders"?!

    Jag är snäll så jag ska ge dig chansen att ta dig ur detta med lite heder i behåll. Du menar förstås  femtonmånaders. Ingen fem månader gammal baby kan prata. Helt omöjligt. Den här tråden är anmärkningsvärd nog utan lögner, så som sagt; du skrev naturligtvis fel och behöver bara rätta dig själv.

    Det är en jättebra och viktig regel att man inte får slåss, tyvärr har du visat din dotter att man visst får slåss ibland. Blir man tillräckligt arg få man slå, i alla fall sitt barn. Att ni tummade på att aldrig slåss igen betyder inte ett dugg för flickan hon är för liten för att inse vad det innebär. Och tyvärr verkar det inte rävka med att tumma på saker, er dotter behöver hjälp och stöd för att ta sig ur den negativa spiralen med våld, och den hjälpen tror jag inte ni är kapabla att ge henne. Ni saknar verktyg, som du själv säger (vilket j*kla uttryck...). Försök få hjäp från BUP istället, ni kommer skapa ett monster annars! Ja, ni har redan skapat ett monster, men än finns det tid att ändra på det och hjälpa henne få normala barn - och ungdomsår.

    Er "uppfostringsmetod" är under all kritik. Att prata med barn och vara pedagogisk funkar inte i alla lägen. Jag vet hur du menar när du vill förklara för din dotter varför du säger nej o s v, jag var likadan med sonen förut. Man vet ju hur man är själv, inte vill man bara få ett "nej", man vill veta varför det är ettt "nej"! Men man får inte öra misstaget att tala med barn som man själv vill bli tilltalad. Du säger själv i ett inlägg att barn är barn och inte små vuxna, detta gäller även deras intellekt och förmåga att utföra resonemang.

    Vi har en familjeterapeut i bekantskapskretsen, jag diskuterade detta med henne och hon sade att det är ett eländenär föräldrar behandlar sina barn som små vuxna, låter dem fatta beslut, förklarar för mycket för dem etc.Barn kan inte fatta så många beslut, man ska inte lägga det på dem.

    Man kan fråga om barnet vill ha en blå eller grön mössa i dag, men inte om det vill ha en mössa. Det beslutet är fattat, barnet ska ha mössa men kan få välja färg. Och så ska man tänka i alla lägen.

    Jag tror ni skulle må bra av en tid på utredningshem, där personalen tittar på hur pratar med er dotter, hur ni uppfostrar henne o s v. Prata med soc om det!


  • Anonym (Vilket trams!)

    Förresten, vilket jäkla daltande ni kör med! "Jag gav henne en ordentlig tillrättavisning att mamma blev ledsen", vad är det för något? Självklart ska ungen ha ett kännbart straff! Jag tycker personligen inte det är så himla fel att ge barn en dask på rumpan när de har gjort fel, det är knappast något som kommer traumatisera dem för livet. Däremot kommer de få ett jobbigt liv när det uppfostrats av föräldrar som inte klarar av att verkligen ta sitt föräldraansvar, som inte klarar av att uppfostra barnet och sätta gränser utan helt lojt låter barnet skrika, bita, riva, slåss osv. Det är tamejfan skandal att ni gör så mot barnet!

    Det går inte att vara pedagogisk i alla lägen, det går inte att prata i alla situationer. Som sagt, barn är barn och inte små vuxna, man kan inte resonera med dem som man kan med [de flesta] vuxna.

    Barn behöver en fast hand i uppfostran. Då menar jag inte nödvändigtvis daskar, man bör ju klara av det utan att daska barnet. man kan ta ett stadigt grepp om armen på barnet, titta det stint i ögonen och med skarp röst säga att nu är det nog, nu blir det time out för dig. För ett normalt barn är detta mer än nog.

    Jag förstår inte varför ni inte använder er av time out, inbillar ni er att det skulle vara kränkande för barnert på något sätt? Ännu ett problem i dagens barnuppfostran. Ungarna har helt tagit över, allt ska ske på deras villkor. det ska bekräftas och daltas in absurdum. Barnen styr, helt enkelt!

    Höll på att smälla av när en väninna berättade att hennes son hade fört ett jäkla liv hemma en kväll, till slut hade kört "ta tag i armen och titta stint i ögonen"-metoden. Vad händer? Jo, barnet upplyser henne om att de på dagis har berättat att det faktiskt är förbjudet att slå barn och att om mamman gör så igen tänker han prata med dagis så de kan hjälpa honom! Vad är det för skit?! Föräldrarna hamnar i en gisslansituation, de får inte ta till några uppfostringsmetoder alls för då kutar ungarna till dagisfröknar/skolfröknar och säger att mamma eller pappa slår dem, och fröken anmäler till soc.

    Likaså har lärare inget alls att ta till mot bråkiga elever, det är till och med förbjudet att kasta ut elever som stör i korridoren, för det är förbjudet att utestänga elever från undervisningen. Hellre ska en hel klass bli utan arbetsro och inte kunna ta till sig undervisningen, det är tydligen okej att en hel klass inte får någon undervisning. Men så är ju svensk skola urusel numera också, vilket kommer sätta spår när barnen blir vuxna senare.

    Självklart ska man inte få misshandla barn/elever, men som det är nu är det ju rena lekplatsen. Barnen bestämmer, föräldrarna ska bara "bekräfta" alla dumheter lilla Tindra/lille Kevin hittar på.

    Jag gissar att jag är relativt ensam om de här åsikterna, åtminstone vågar få medge att de håller med. Så här får man ju bara inte tycka, då är man en värdelös mor. Men mina barn är alla trygga, stabila unga vuxna i dag, trots att jag och deras far inte följt den gängse synen på barnuppfostran.

    TS, hur får du det till att folk hatar barn? Din dotter beter sig inte som barn ska, att påpeka det är inte att ge uttryck för barnhat! Däremot tycker jag det är uttryck för nonchalans not barns verkliga behov att inte ge dem den uppfostran de behöver.

    Du har, som andra påpekat, mycket svårt att ta kritik. Vad fan startar du en tråd för, när du inte vill ha andra svar än sådana som stryker dig över ryggen?!

Svar på tråden Jag slog mitt barn :(