Jag slog mitt barn :(

När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?

Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!

I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
Det gjorde vi. Och kramades.

Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?

Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 

Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?

Förresten, vilket jäkla daltande ni kör med! "Jag gav henne en ordentlig tillrättavisning att mamma blev ledsen", vad är det för något? Självklart ska ungen ha ett kännbart straff! Jag tycker personligen inte det är så himla fel att ge barn en dask på rumpan när de har gjort fel, det är knappast något som kommer traumatisera dem för livet. Däremot kommer de få ett jobbigt liv när det uppfostrats av föräldrar som inte klarar av att verkligen ta sitt föräldraansvar, som inte klarar av att uppfostra barnet och sätta gränser utan helt lojt låter barnet skrika, bita, riva, slåss osv. Det är tamejfan skandal att ni gör så mot barnet!

Det går inte att vara pedagogisk i alla lägen, det går inte att prata i alla situationer. Som sagt, barn är barn och inte små vuxna, man kan inte resonera med dem som man kan med [de flesta] vuxna.

Barn behöver en fast hand i uppfostran. Då menar jag inte nödvändigtvis daskar, man bör ju klara av det utan att daska barnet. man kan ta ett stadigt grepp om armen på barnet, titta det stint i ögonen och med skarp röst säga att nu är det nog, nu blir det time out för dig. För ett normalt barn är detta mer än nog.

Jag förstår inte varför ni inte använder er av time out, inbillar ni er att det skulle vara kränkande för barnert på något sätt? Ännu ett problem i dagens barnuppfostran. Ungarna har helt tagit över, allt ska ske på deras villkor. det ska bekräftas och daltas in absurdum. Barnen styr, helt enkelt!

Höll på att smälla av när en väninna berättade att hennes son hade fört ett jäkla liv hemma en kväll, till slut hade kört "ta tag i armen och titta stint i ögonen"-metoden. Vad händer? Jo, barnet upplyser henne om att de på dagis har berättat att det faktiskt är förbjudet att slå barn och att om mamman gör så igen tänker han prata med dagis så de kan hjälpa honom! Vad är det för skit?! Föräldrarna hamnar i en gisslansituation, de får inte ta till några uppfostringsmetoder alls för då kutar ungarna till dagisfröknar/skolfröknar och säger att mamma eller pappa slår dem, och fröken anmäler till soc.

Likaså har lärare inget alls att ta till mot bråkiga elever, det är till och med förbjudet att kasta ut elever som stör i korridoren, för det är förbjudet att utestänga elever från undervisningen. Hellre ska en hel klass bli utan arbetsro och inte kunna ta till sig undervisningen, det är tydligen okej att en hel klass inte får någon undervisning. Men så är ju svensk skola urusel numera också, vilket kommer sätta spår när barnen blir vuxna senare.

Självklart ska man inte få misshandla barn/elever, men som det är nu är det ju rena lekplatsen. Barnen bestämmer, föräldrarna ska bara "bekräfta" alla dumheter lilla Tindra/lille Kevin hittar på.

Jag gissar att jag är relativt ensam om de här åsikterna, åtminstone vågar få medge att de håller med. Så här får man ju bara inte tycka, då är man en värdelös mor. Men mina barn är alla trygga, stabila unga vuxna i dag, trots att jag och deras far inte följt den gängse synen på barnuppfostran.

TS, hur får du det till att folk hatar barn? Din dotter beter sig inte som barn ska, att påpeka det är inte att ge uttryck för barnhat! Däremot tycker jag det är uttryck för nonchalans not barns verkliga behov att inte ge dem den uppfostran de behöver.

Du har, som andra påpekat, mycket svårt att ta kritik. Vad fan startar du en tråd för, när du inte vill ha andra svar än sådana som stryker dig över ryggen?!