Jag slog mitt barn :(
Anonym (Varför) skrev 2014-07-25 10:14:35 följande:
Berätta exakt var jag är hetsig är du snäll :)Du får vara vänlig och respektera det nu.
Inlägg från: Anonym (Mår illa)
|
-
Jag är inte intresserad av att bråka med dig, vilket verkar ligga i ditt intresse. Jag är i denna tråden intresserad av att bolla den här frågan med andra vettiga vuxna.
Du får vara vänlig och respektera det nu. -
Tack för bra tips! Du slår huvudet på spiken vad det gäller det här med känsloreglering. Vi kan ofta säga "jag ser att du är arg" och brukar då säga "man får vara arg, men man får inte slåss" t.ex. Vi jobbar mycket med det.Anonym (Trötter) skrev 2014-07-25 10:51:44 följande:
Du verkar ha ett barn med temperament (har ett jag med) som behöver lära sig känsloreglering. Känsloreglering lär man sig inte genom tillrättavisningar och straff som en del skriver här.
Det här ligger i släkten, jag själv har problem med känsloreglering än. Jag försöker komma över info om hur man hjälper barn att lära sig hantera sina starka känslor. Jag tror man kan göra det största jobbet när de ännu är små och hjärnan växer som mest.
Det råd man oftast får (som jag fått från Bup) är att bekräfta känslan när den är där. Om du förstår hennes känsla och anledningen till den och talar om det så lär hon sig själv att förstå sina känslor. Det hjälper henne att reglera dem något.
Andra saker jag funderat på (och testat). När min unge blir "tokig", biter och slår både mig och sig själv, så har jag ibland bett henne att riva sönder en tidning. Att försöka stoppa känslan när den väl är där, det går inte. Att förbjuda henne att bete sig illa fungerar inte om jag inte kan ge henne ett alternativ så hon kan få ur sig allt. Det med tidningen har funkat ibland (det blir lite kul, sedan kan hon i lugn och ro lägga bitarna i papperskorgen). Ibland vill hon inte alls.
Letar efter fler metoder, någon kanske har mer knep på hur man lär barn att reglera sig?
Hon "låser" sig ofta i känslor, det gjorde jag också som barn. Vi försöker ge henne andra verktyg och möjligheter att ta sig ur situationen. Om hon t.ex sitter och slår på sin pappa vid matbordet (det gör hon för att han har sagt till henne något - hon blir besviken på sig själv/känner sig dum och så slår hon. Säger man till henne igen då så blir det bara värre) så kan jag säga "vet du vad man kan göra om man vill göra det bra igen? Då kan man säga förlåt, så känns det bättre". Och då har hon sagt förlåt och börjat gråta.
Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).
Att riva sönder ett papper eller liknande kan faktiskt vara ett jättebra tips! Jag vill inte mana till slag även om det skulle vara mot en kudde. Däremot att riva sönder ett papper ska jag testa nästa gång. Kanske att det liksom hjälper känslorna att komma ut på ett mer kontrollerat sätt. -
Vet du? Du är en oinbjuden gäst just nu som förpestar tillvaron.Anonym (Varför) skrev 2014-07-25 11:15:24 följande:Okej nu kallar vi det känsloreglering då men att sätta upp give me five är ju att vara i det blå, lär ungen klart och enkelt att slås gör man inte och sätt in henne på karate så hon får lära sig att kontrollera det under ordnade former
Just nu är du vuxenversionen av min dotters nuvarande problematik. Man säger till och det gör bara saken värre. Kanske vi skulle öva på dig? Kan du kliva bort från skärmen och riva lite papper istället? -
<3!Anonym (Trötter) skrev 2014-07-25 11:24:30 följande:Ni verkar ju göra ett jättebra jobb. Distrahera, ge alternativ osv. Det där med att berätta hur man kan göra situationer bra igen behöver jag nog göra lite mer, tack för påminnelsen.
Tyvärr blir det många låsningar hos oss också och ofta vill hon bestämma var jag ska gå, hur jag ska göra det och aldrig blir det rätt. Det gör mig jättefrustrerad och ibland blir jag lika låst; "Nej, jag gör som jag vill."
Var inte för hård mot dig själv, det är tufft. Jag försöker komma ihåg att ge mig själv lite klapp på axeln när jag hanterat nåt utbrott bra. Det gör jag inte alltid. Men jag gör mitt bästa. Mer än så kan man inte göra.
Det är svårt det där med att i stundens hetta försöka hitta på något positivt att rikta uppmärksamheten mot. Om jag märker att hon börjar stissa vid matbordet kan jag t.ex säga "vill du ge mamma brödet?" och om hon gör det så får hon beröm. Då försvinner det där stissiga och hon blir istället mån om att göra bra. Det är inte alltid det funkar heller förstås, och ibland kommer jag inte ens på något att föreslå istället. Ibland är man bara trött och själv på dåligt humör och då blir det bra bråk istället. Så är det ju att vara förälder. Så länge man kan kommunicera, inte ställer högre krav på barnen än på sig själv och säger förlåt när man gör fel så är det nog kanske till och med bara bra.Ja, det är nog en väldigt bra rekommendation :)MxMeNow skrev 2014-07-25 11:25:17 följande:I just det här faller rekommenderar jag att ignorera "problemet", svara helt enkelt inte på inläggen B-)
-
Ja, och jag vet ju inte hur de som har barn som inte varit sådana här är. Kanske är deras barn kanske inte lika känslosamma? De kanske tidigt blev förtryckta? Deras föräldrar kanske inte stimulerar barnens jag-känsla utan mer bara "föräldrar bestämmer"-känsla? Detta vet vi ju mycket lite om.Anonym (Två problem) skrev 2014-07-25 11:33:31 följande:Jag kan omöjligt ge tips eftersom jag inte ser hur ni gör. Ibland kan man ju också bli FÖR mycket av "nu ska jag göra helt rätt" , så att det blir "mjäkigt och pratigt" till slut och man "pratar sönder" barnen. Jag har absolut ingen aning om hur ni egentligen gör. Däremot tänker jag att om ni testat allt och gör "rätt" och barnet fortfarande spottat, slåss och har sig, då kanske det är dags att söka hjälp ändå, för hennes beteende.
Som mamma till flickan är jag inte ett dugg orolig för att det här skulle vara onormalt eller för att det skulle vara något fel på henne. -
Jag är hsp, dvs jag är en högst reflekterande människa. Jag har gått i terapi i flera år och vänt och vridit på det mesta. Jag är ingen mesig person utan en mycket stark kvinna i ledarposition, men som har ett stort hjärta och som alltid har människor under mina vingar. Jag skäms inte för att gråta, det gör mig inte till en svag person. Jag skäms inte för att vara arg heller, jag kommer från generationer av typiskt italienskt beteende. Likaväl som man kan vara glad kan man vara ledsen, likväl som man är lycklig kan man vara arg. No biggie.Anonym (Två problem) skrev 2014-07-25 11:46:21 följande:Jag tror, som andra också skriver att du är så traumatiserad av din uppväxt att du känner att allt som inte är "rätt" är förtryckande, kränkande och misshandel. Det är en sak att vara "känslosam" och en annan sak att ge sig på andra människor fysiskt!
Jag har självdistans och lätt för att se objektivt på situationer. Att beskriva det hela i text får det naturligtvis att låta mer "städat" än det i själva verket är. När jag skriver att jag göra "alla rätt" så innebär ju det fortfarande att jag står över henne och skriker (eller höjer rösten om man så vill). När jag skriver att jag "går och hämtar henne" så är ju den verkliga bilden att hon springer skrattandes, jag efter skrikandes, hon vildkatt medan jag skäller och bär henne till toaletten. Hon biter ihop käkarna och jag bänder upp dom, osv. Det är viktigt att man som läsare klarar av att se situationen framför sig på ett nyktert sätt. -
Kort, koncist, konkret. Men vad betyder det egentligen?Ellannobb skrev 2014-07-25 11:54:07 följande:
Du får jobba på din roll som mamma helt enkelt tror jag.
Hur gör du själv när du "helt enkelt" jobbar på din mammaroll? Är det som att slå på och av en knapp? Är det någon slags nära på religiös upptäckt? En slags aha-känsla som slår en i skallen som ett baseballträ?
Eller är det helt enkelt det vi alla gör dagligen? För i så fall var ju den där kommentaren ganska korkad. Eller? -
Ja, precis detta tänkte jag på under gårkvällen. Jag borde ha förutspått det.Indianica skrev 2014-07-25 11:57:42 följande:Som du tidigare varit inne på underlättar det nog om du är mentalt beredd på att det kan hända. Att du "ger dig på henne" i sängen och sitter och snackar i en konflikt är en sådan situation där det är ganska naturligt att hon har lätt att komma åt ditt ansikte. Hon kan sparka dig vid hals och ansikte, hon kan slå&klösa dig i ansiktet osv....
Nästa gång ska jag försöka förbereda mig på det redan innan. Om det uteblir är det ju bara ett plus. -
Åh, var inte för hård emot dig själv <3 Vi gör alla så gott vi kan och den där känslan av att man gör allt för sitt barn är såå stark.Anonym (Curling) skrev 2014-07-25 12:09:30 följande:
Jag har behandlat min dotter som en prinsessa hela hennes nu 14 åriga liv å det får jag äta upp nu .
Hon har alltid uppfört sig å varit snäll på dagis i skolan å om vi varit borta men hemma har hon varit en envis trotsig Donna sedan hon va 2 år , jag har tyvärr nästan jämt låtit henne få sin vilja igenom fast jag sagt nej först , bara för att slippa höra och se henne ledsen .
Idag önskar jag att det gick att backa tiden å göra om .
Vi har personer i vår närhet som gjort sådär och vi har sett hur jobbigt det blir av det, så det var vi på det klara med redan innan första barnet kom, att om vi bestämde något så skulle vi inte rucka på det (åja, alla regler har undantag, men för det mesta är det lagt-kort-ligger som gäller).
All lycka till dig! Kämpa på och prata prata prata :) Nu är hon ju i alla fall stor nog att föra resonemang.Mycket bra tips! Jag tror precis som du säger att det inte är läge för pedagogik och snack i det läget. Det är väldigt tydligt att hon vet att hon gör fel, så kanske är det bästa att liksom låta henne "äga" det själv, eller hur man ska säga.Anonym (Gå iväg) skrev 2014-07-25 12:19:56 följande:Och om hon gör det så bli arg och säg ifrån och gå därifrån direkt! ta ingen diskussion eller pedagogik just då utan bara vänd på klacken och gå därifrån
Det har jag gjort med min explosiva son, som kan helt plötsligt bli skogstokig och riva eller bita den som är närmast
Det har hjälpt, han vet att det är så fel som det bara kan bli men ibland är det en impulshandling, typ som Zuarez i VMDet här låter precis som min pappa. Han tyckte att man skulle "banka vett" i barn och att det var först då de lärde sig respekt. Vad han inte förstod var att den sortens respekt man vinner med slag, den blir till hat när man lämnar rummet.Anonym (K) skrev 2014-07-25 12:36:20 följande:Då läste jag inte tillräckligt noga - jag trodde det handlade om någon som var halvt hysterisk för att hon slagit ett barn som använder våld mot andra; "Hon bråkar ofta (...) sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. (...) idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet (...) sparkar hon mig rätt över halsen (...) i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet"
En unge som brukar våld och inte begriper vad det innebär och att det gör ont på andra. Hänsynslös, empatilös, självisk och allmänt horribel. Kanske bara i just de här sammanhangen - hon är säkert en ängel vanligtvis - men det här beteendet måste faktiskt stoppas. Det är inte ok någonstans.
Så, föräldern slår tillbaka. Och ungen gråter och gråter, för - plötsligt har barnet insett att dess grundläggande världssanning var FALSK - fram tills nu har barnet trott att det FÅR slåss, ingen annan får slåss - andra människor får bara hosta ur sej tomma ord, så barnet har ett övertag i sitt brukande av våld - och ingen kommer göra något påtagligt för att sätta stopp. För att barnet ska sluta slåss krävs det att barnet faktiskt respekterar "Du gör mej ledsen när du gör så" - vilket barnet uppenbarligen inte gör. Barnet Kommer däremot vara mån om sitt eget välbefinnande, och vilja undvika konsekvenser av negativt agerande - det är bara simpel självbevarelsedrift.
Och nu ser barnet att andra KAN slå tillbaka!
Barnet har plötsligt lärt sej en konsekvens av att slåss; folk slår tillbaka.
Det lär ju ska vara till nytta på dagis, i skola, på krogen, i relationer - att barnet vet att det inte HAR rätt att slåss. Det kanske faktiskt inte blir en så'n här unge som slår sina klasskamrater, eller anser sej ha Rätten att slå sin pojkvän, utan att han ska slå tillbaka - du kan ha räddat ungen från att bli en riktigt vidrig människa.
Var glad att du slog - hon hade aldrig begripit det av sejsjälv annars.Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:04:56 följande:Kanske du och dottern bägge har "för mycket" känslor på gång samtidigt ibland? Jag tänker tex på att du skriver att hon biter ihop käkarna, du bänder upp dem osv... Jag förstår att detta inte händer varje kväll, men det borde inte ens behöva hända ibland. När min dotter biter ihop käkarna vid tandborstning sätter jag henne i mitt knä och väntar tills hon tröttnar, slappnar av och öppnar munnen. Jag säger inte så mycket under tiden. Möjligtvis "dags att öppna munnen", "vi behöver göra rent alla tänder så det inte sitter mat kvar", eller "vart har tänderna tagit vägen idag? Finns där kanske någon tunga i alla fall?"
Att fysiskt bända upp käkarna ser jag som kränkande.
Det har hänt att jag kränkt mitt barn genom att fysiskt sätta henne i mitt knä i duschen och tvätta hennes hår när hon vägrat, men det är en mycket trist situation där jag inser att jag egentligen inte behandlar henne med respekt. Jag gör så för att jag inte har något bättre redskap som fungerar. Säger alltså inte att jag är perfekt, men jag försöker arbeta fram metoder som fungerar vid olika tillfällen som gör att kränkningar inte är nödvändigt.Jag är helt med dig. Skillnaden är dock att i det här fallet hämtade jag henne, hon var som en vildkatt i min famn. När jag satt mig med henne i knäet så var hon fortfarande inte lugn. Att vänta i det läget drar bara ut på fighten och riskerar att göra den värre. Det kan bli farligt både för henne och mig om inte jag klarar av att hålla henne.
Jag är inte alls bekväm med att bända upp käkarna (jag håller om hakan och trycker försiktigt in tummen och pekfingret i kinderna). Det har funnits gånger då hon bara suttit still eller stått still och vägrat öppna munnen, då har jag precis som du väntat. Kanske försökt kittla henne lite för att frammana till skratt eller busa med att tandborsta försiktigt på läpparna.
-
Ja, mycket bra poäng. Det är sannerligen en balansgång det här med att uppfostra. Till en början satt jag på sängkanten men det var efter hon hade kört upp boken i hakan som jag tog den ifrån henne och sökte ögonkontakt för att få kontakt. Men ja, så här med facit i hand blev det ju istället den situationen du beskriver och det var ju inte bra.Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:08:54 följande:Det låter som att hon blev väldigt trängd i detta läge. Det var en obehaglig situation för henne och hon slåss för att komma ur den. Du står över henne, ser på henne, är arg och pratar skarpt. Hur skall hon svara på det?
Jämför en person med autism som mår dåligt av att någon tittar den i ögonen. Man slåss för att försvara sig och ta sig ur situationen.
Kanske du skulle backat ett par steg redan innan det gick så här långt?Jag håller med - om det hade varit så som du beskriver det. Situationen var den att hon hade viftat efter sitt syskon och vi sa direkt till att så får hon inte göra. Syskonet sprang bakom stolen där jag satt och dottern försökte tränga sig förbi mellan stolen och väggen och viftade med handen i luften mot syskonet som redan var förbi på andra sidan. För att bryta situationen sa jag "sluta nu med det, men du NN, kan du high five då?". Det är en balansgång det här med att bara ge uppmärksamhet för negativa saker. Jag försöker undvika det och jag försöker att ge henne möjligheter att komma uppåt i spiralen annat än bara fortsätta sparka på den som ligger.Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:10:57 följande:Jag förstår att det ibland kan bli fel med för många tillrättavisningar, men just "give me five" när hon slår sitt syskon ger ju helt fel signaler. "Give me five" är ju något man normalt tar till när man är nöjd med något och som en "intern belöning". Kanske finns det bättre sätt att avleda?HSP är ett personlighetsdrag, det är inte ett varande. Självklart är alla människor olika och har olika personlighetsdrag. Bara för att två personer har ett gemensamt överensstämmande personlighetsdrag så betyder ju inte det att de är lika även på andra fronter.Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:14:54 följande:Du tror inte att det ibland kan vara så att även barn med HSP kan vara annorlunda än din dotter, och inte reagera som hon med att gå till fysiskt angrepp?
De som har barn som inte varit såhär behöver inte klassas ihop till att bli "olämpliga föräldrar som förtrycker och understimulerar jag-känslan, eller barn som inte är så känslosamma".
Jag förstår att ni jobbar mycket med pedagogik och gör allt ni kan för att det skall bli bra för era barn, men tala inte om andra människor och deras barn som om de "inte förstår" eller "har fel metoder" när barnen beter sig bättre än ditt barn i vissa situationer. Kanske de har haft bättre pedagogik just där?
Kanske det du gör är bättre än vad alla andra gör, men det låter ändå nedlåtande, ditt sätt att se på andra.
Jag förstår att du tagit åt dig av att jag skrivit att man kanske inte förstår hela problematiken om man inte har barn som är hsp själv. Och eftersom det också är tydligt att du inte är helt insatt så känner väl jag att vi kanske inte behöver grotta ner oss mer i det. Jag är övertygad om att du är den bästa mamman till dina barn.HSP är för det första ingen diagnos utan ett personlighetsdrag - precis som t.ex blyghet eller envishet.Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:"Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."
TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM)
Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.
Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.
När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.
Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.
Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.
Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.
För det andra har jag gått hos en terapeut i två år innan jag fick barn för att "vända blad" och bli en bättre förälder än mina egna. Terapeuten såg inga som helst onormaliteter i mig eller risker för dåligt föräldraskap.
I övrigt reflekterar jag så här: du jobbar inte inom psykvård för då skriver man inte så här taffligt kring ämnet. Faktum är att man då har tillräckligt på fötterna för att veta att man inte kan ställa diagnoser utefter några inlägg på ett forum. Däremot verkar du ju väl bevandrad inom psykvården.
Ponera att jag skulle vara allt det där som du skriver om här; hade det nu varit sunt av mig att ta det du skriver som sanning? En person på internet som inte varken känner mig, mitt barn eller ens situationen som utspelade sig. Hade det varit ett neurologiskt vettigt beteende, att acceptera din bild av mig som sann och riktig? Eller vad är det du vill uppnå?Nu är hon ju som sagt 3,5 och har nyligen fått syskon, flyttat och varit på sin första utlandsresa. Det är mycket som händer och nu är det dessutom semester, så hon har frångått sina vanliga förskolerutiner.Anonym (oj) skrev 2014-07-25 13:34:52 följande:Alla kan ha trotsiga barn i perioder men en 4 âring som slâss och sparkas Är INTE NORMALT. Min son slog mig i ansiktet en gâng dâ han blev hysterisk när han var 2 âr, han var helt "borta"kunde inte "nâs", sen dess har det aldrig mer hänt dâ han skämdes enormt efter att vi sa till honom pâ skarpen. Han blev mycket ângerfull och jag gav mig inte förrän han sa förlât.
Min son kan i dag som 5 âring fortfarande vara trotsig och rejält gnällig men tar aldrig till vâld.
TS: Var kommer hennes vâld ifrân? Ni mâste ta tag i detta innan hon tror att det är ett normalt beteende. Ge henne timeout, hon fâr lära sig att sitta stilla och vänta tills ni säger till. Ni kommer att fâ ett helvete med henne om ni inte är hârda redan nu. Man kan inte börja uppfostra barnen när de är 10 tyvärr...
Av någon anledning är det alltid så viktigt för andra mammor att påpeka hur onormala andras barn är, istället för att inse (vi har ju alla fått äta tillbaka-kaka några gånger sen barnen kom, eller hur?) att vi faktiskt inte har all världens sanning i våra egna barn. Alla är olika och vi möter olika prövningar. Att trycka ner dom som inte får samma prövningar som vi själva är ju bara destruktivt. Jag förstår varför man gör det (och jag förstår att det inte är medvetet), men det enda som händer är att man bakar tillbaka-kaka att äta senare.Tack för ditt inlägg i debatten. Det blir en smarrig tillbaka-kaka när dina egna barn ska fostras ;) Innan man burit barn är det omöjligt att förstå att man faktiskt kan lära känna sitt barn innan man ens har träffat det. Låter som hokus pokus, jag vet.Inteutanproblem skrev 2014-07-25 14:02:54 följande:Precis så upplever jag TS också. För att utveckla lite så finner jag mycket som låter väl genomtänkt i uppfostringssyfte i teorin som kommer från TS, i praktiken fungerar det uppenbarligen inte. Men kan inte undgå att också instinktivt känna hur TS bestämt sig för att hennes dotter är både det ena och det andra. Jag tror inte TS ser nyktert på sin dotter och den individ hon är, och det kan faktiskt vara en väldigt stor bidragande faktor till varför dottern är så våldsam.
Jag har inga barn, men ett stort intresse för genetik, arv och psykologi.
Människans beteende arv är i förenklade former styrd av både miljö och gener. 70% är styrt av miljön, dvs vi formas som grund individer utav uppfostran och den miljön vi växer upp och vistas i. 30% är genetiskt styrt, alltså en väldigt liten del överlag som påverkar och det är bara vid allvarligare personlighetsstörningar det arvet påverkar mer än miljöarvet. Annars är det ett samspel mellan miljö och gener i hur vi blir och hur vi är, där miljön väger absolut tyngst.Tack för ett mycket vettigt inlägg! <3 Det ligger mycket i det du säger, du tycks ha gjort en väldigt nykter observation.aster skrev 2014-07-25 14:08:47 följande:Svarar på TS:
Jag tycker inte det är ok att slå till sin dotter som du gjorde. Det förstår du ju själv också, det var jättebra att du direkt bad dottern om ursäkt. Om ni i övrigt behandlar henne bra tror jag inte hon tar minsta skada av detta. Dock behöver du lista ut hur du ska förbättra situationen hemma så att inte detta riskerar att upprepas.
Det verkar jättejobbigt med dottern just nu. Det låter som om hon kan reagera på situationen med småsyskon och att hon nu förväntas vara stor och kunna kontrollera sina känslor medan den lilla får mer hänsyn. Detta känner nog jag och alla med flera barn igen.
Det låter som om du har höga krav på dig som förälder, men lägg undan kravet att ni ska ha mysigt alla tillsammans. Ge dottern ensam tid och förbered henne innan knepiga moment.
Typ -Nu ska jag laga mat, och då behöver ni vara lugna i 20 minuter. Tror du att det går bättre om du sitter själv och tittar på film, eller vill du rita vid kösbordet?
Ikväll stannade jag kvar längre efter sagan och bara låg intill henne. Det verkade som att hon kom ner i varv bättre då, vilket var bra. För varje gång hon springer upp så varvar det ju upp, så kan hon ligga kvar efter sagan tror jag vi kommit långt :)Det har var ju inte konstruktivt på något sätt. Det är ungefär som att jag skulle sia om huruvida du är en rödhårig greenpeace-aktivist med hår under armarna som gillar djur och natur och smygkolla sex i vassen.Regnblomman skrev 2014-07-25 14:10:25 följande:Ts känns som ni är en dysfunktionell familj, jobba mer med det och faktum att barnet behöver rätt hjälp av nån som själv inte har bagage från barndomen med sig
Träffade jag rätt?Du tycks ha missat att jag skrev att vi direkt var framme och sa till henne samt bar in henne på sitt rum. Hon blev alltså tagen ur situationen, fick en ordentlig (vi röt till) tillsägelse och syskonet tröstades. Vad mer skulle vi ha gjort?mr me skrev 2014-07-25 14:11:08 följande:Det enda problem jag ser i denna tråd är att ni inte tycks ha någon som helst disciplin hemma.
Dotterns mindre syskon knuffades omkull och slog i huvudet? Men det tycks som att det inte spelade så stor roll i sammanhanget. Hela idén om att man som förälder har ett principalansvar tycks många föräldrar (eller egentligen mammor) helt glömma bort...
Det här är inget vanligt kvällsproblem utan var mer eller mindre väntat igår pga omständigheterna. I perioder då trotsen är värre punktmarkerar vi alltid med extra kvalitétstid, det brukar hjälpa. "Fem gånger mer kärlek" är en mycket bra bok på temat. Rekommenderas!aster skrev 2014-07-25 14:12:57 följande:Enligt mig står det där supertramsandet inför läggning för att hon är nervös och vet att det kan bli riktigt jobbigt. Kanske kan ni prata igenom det innan och försöka ändra nåt i rutinen så att ni kan undvika momentet där det går i baklås. Tex ena föräldern tar ut lilla på vagnspromenad så kan stora få 100% uppmärksamhet ett par kvällar.
-
Okej, eftersom alla i stort sett skriver utan att läsa blir det ju ganska tjatigt att upprepa samma grejer om och om igen. Så...om ni vill spy galla - go right ahead, men om ni faktiskt vill bidra med någonting så klicka på "visa endast" under mitt namn och läs vad jag skriver.
Jag verkar heller inte riktigt nå fram med det här, så jag kör det igen: Vi är stränga (jag mer än min man). Vi säger till på skarpen när det behövs, pratar när det behövs. Vill inte ha onödiga diskussioner i all oändlighet över saker som redan är bestämt och som barnet inte har bestämmanderätt i, vill inte köra över. Så, balansgång - precis som för alla föräldrar.
Vi markerar bestämt, ryter till, lyfter henne ur situationen om det behövs, pratar om det när det fungerar och framför allt så försöker vi lägga vikt i det hon gör som är bra. I den här trotsåldern är det mycket tillsägelser och det gäller att passa så att inte all uppmärksamhet hon får är negativ sådan.
Märker vi att någonting inte fungerar så omgrupperar vi, omvärderar, testar på nytt (därmed inte sagt att vi testar runt dag ut och dag in, vi har ett ganska bra hum om vad som brukar fungera). Vi är ett bra team, jag och min man och vi hjälper varandra i det enskilda föräldraskapet med med konstruktiv kritik. Det är alltid lättare att se nyktert på situationer när man inte står mitt i dom. -
Hej fina du, vad modig du är som vågar blotta halsen i den här tråden ;) Tack för det!Anonym (rådvill) skrev 2014-07-25 22:15:38 följande:
Jag har pratat med min man ibland om att jag upplever honom lite för hård mot kanske framförallt vår äldsta son, 5½ år. Det har hänt att jag gjort saker som jag anser vara fel, jag har klappat till mellansonen på kinden - ren känsloyttring och även "kastat" äldste sonen ner på sin säng. Min man reagerar däremot inte när jag berättar detta, han säger bara "jaha, vad vill du att jag ska säga?" När han beter sig vad jag anser fel mot barnen så säger jag till, det har hänt att jag vid enstaka tillfällen gjort det framför barnen vilket kanske inte är så klokt. Vad anser ni?
Och, snälla, jag vill inte ha några påhopp som TS fått, då lämnar jag hellre tråden.
Vet du, det händer ibland (inte så ofta dock) att jag eller min man gör någonting som den utav oss som inte är mitt i situationen reagerar på. Lite beroende på vad det är så har vi hanterat det olika. Jag sa t.ex vid ett tillfälle till dottern som gnällde över en kille som drog henne i håret på förskolan "men vet du? jag tror kanske egentligen att han tycker att du är så fin och att du har fint hår. Så kanske han bara inte vet hur han ska säga det". Efter att jag sagt det pratade min man med mig på kvällen om att det är som att säga "när killar tycker om dig behandlar dom dig illa" och han har ju rätt. Det är inte försvarbart, även om det nu ju inte var någon biggie. Bara något att tänka på sådär.
Sen har det hänt att någon utav oss har sagt något ogenomtänkt i stundens hetta och då har den av oss som är lugn och objektiv sagt till "nej, så får man inte säga" - inför barnet. Jag tycker det är okej, så länge man liksom håller lite distans till det själv. Alltså föräldrarna ska inte börja bråka utan man mer får se det som lite coachning.
Jag tycker inte att man bäst lär sina barn om livet genom att vara "en perfekt förälder" (de existerar ju som tur är inte). Mina barn har sett mig gråta, de har sett mig vara arg. Ibland har jag sagt mindre genomtänkta saker eller som igår - gjort mindre genomtänkta saker. Men man är inte mer än människa.
Huvudsaken är att man pratar, och att man säger förlåt. -
Tack <3 Ja, jag kommer att kontakta bvc för någon form av stöd. Men inte för att dottern behöver psykologhjälp eller för att hon är "för jobbig" utan för att jag helt enkelt verkar ha för få verktyg i min pedagogiska verktygslåda.Anonym (MammaTillTvå) skrev 2014-07-25 22:28:08 följande:
enbart läst trådstarten, och första kommentarer,
BRY dig inte om dem som hackar och trycker ner, det är inte lätt o vara förälder, om ditt barn är i en trotsålder förstår jag dig frustration, det hör till och du ångrar vad du gjort, du kommer aldrig göra det igen,
jag kan rekommendera dig att gå en kurs i hantera barn som har längre/fler trotsåldrar (tyvärr går allt inte inom dansen på rosor-boken i att ha barn) men kan rekommendera DE OROLIGA ÅREN, görr bra, jag gick en kurs då jag har barn med diagnoser och fick lära mig att om hur man hanterar vanlig till extrem trotts till våld vid utbrott(som har med diagnosen) i denna kursen gick inte bara dom med diagnoser utan vi var 50/50,
kan säga att vi gick ifrån kaos, till en fullt fungerande familj på 4v, och sedan finslipa i 4v till, du kör vi på detta och det funkar galant, och vi kör det även på stora syskonet som inte har diagnoser men som också har sina perioder, funkar så otroligt bra
Tack för tipset om boken, jag ska se om jag får tag i den :) Har tidigare läst böcker om explosiva barn men känt att de inte riktigt stämt in på min dotter. Visst har hon temperament, men hon är en högst välmående och socialt fungerande varelse. Det här med slag och trots visas enbart när hon är överstimulerad och det bara är vi föräldrar i närheten. Alltså aldrig utanför hemmet. -
Alltså följande är klart som korvspad här hemma:Anonym (småsyskonet!) skrev 2014-07-25 22:37:58 följande:
Sen vill jag också säga att du verkar vara en kärleksfull förälder som verkligen vill ditt barns bästa, MEN det känns som att du bemöter barnet på en nivå som barnet inte förstår eller kan relatera själv till. Dina resonemang med barnet är kanske för avancerade och pedagogiska för barnets ålder och utvecklingsfas. Trotsåldern är svår inget snack om det. Men barnet behöver motstånd och klara, enkla regler. Jag tror ert barn kan vara lite förvirrad, osäker på vad som egentligen gäller o.s.v. vilket leder till en form av otrygghet. Och att denna otrygghet kan vara anledningen till att barnet är våldsamt.
1. man får inte slåss
2. om man skriker och kastar saker så får man inte vara med
3. man får inte slå sina syskon
4. man måste lyssna
5. MAN FÅR INTE SLÅSS
Sen att vi säger det (och ryter det och visar det) gång på gång på gång, det kan ju vara en annan femma. Slår man upp selektiv hörsel så är där en bild på ett barn (och kanske en man ;p).
Jag tror absolut att det kan ligga något i vad du säger, men jag är en närvarande förälder och har lärt mig redan från dottern var 3-4 månader när jag tappar hennes "närvaro" eller vad man ska kalla det. Jag ser om jag lagt pratet på för hög nivå. Men det är inte bara prata vi gör, vi försöker ofta visa.
När vi läser en bok på kvällen (kan vara Alfons) så kan vi stanna upp och peka "titta, han gråter! han är ledsen" (inte varje gång förstås). De jobbade innan semestern dessutom mycket med känslor på förskolan, så det har varit ett hett ämne här det senaste.
Hon pratar helt flytande med stor vokabulär (började prata ordentligt redan som femmånaders - men så gick hon inte förrän hon var 14 månader. Olika barn fokuserar på olika saker). Ibland vill hon resonera kring saker och ting och kan berätta "han blir ledsen när han inte får vara med och leka" och då kan vi prata en stund om det. Så fort jag märker att hon tappat intresset så fortsätter vi läsa. Andra gånger lyssnar hon bara genom sagan. -
Vad skönt att höra att de faktiskt har något konkret att komma med :) Jag hoppas att de har samma resurser på vår ort.Anonym (MammaTillTvå) skrev 2014-07-25 22:43:05 följande:Exakt vad denna kursen vi gick för är till för, vi gick genom bvc, och sjukhuset, och det är för att först ge föräldrar rätt "verktyg" (information) senare kan man se hur det gått funkar det så kör på, Önskar dig all lycka, du gör helt rött, det värsta som finns är Föräldrar som inte SER eller vill se att dom själva behöver hjälp eller råd, så du är en otroligt bra mor utan tvekan
Tack för ditt stöd <3 -
Ja, ska jag berätta?Anemone skrev 2014-07-25 22:57:13 följande:
Istället för att kalla det trots,fundera på varför beter sig så där, Vilket behov är det försöker hon ge uttryck för? Lite lästips
petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/
1. Hon vill få som hon vill
2. Hon blir väldigt arg när inte hon får som hon vill
3. Tålam...herregud vilket långt ord!
4. Bara hon får höras
5. Hon ska själv bestämma om vad hon vill göra, när hon vill göra det, hur hon ska göra det och exakt vad vi andra ska göra under tiden.
Men jag sammanfattar det trots. -
Ett annat ord kan vara "viljeåldern". För det är ju mest det det handlar om - all den där viljan :) (viljan får gärna stanna kvar, bara att det blir lite bättre balans efter att konsekvenstänkandet vuxit till sig en aning ;p)Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 23:02:24 följande:Ja, ska jag berätta?
1. Hon vill få som hon vill
2. Hon blir väldigt arg när inte hon får som hon vill
3. Tålam...herregud vilket långt ord!
4. Bara hon får höras
5. Hon ska själv bestämma om vad hon vill göra, när hon vill göra det, hur hon ska göra det och exakt vad vi andra ska göra under tiden.
Men jag sammanfattar det trots. -
Jag håller med, och framför allt tror jag att samtliga i den här tråden håller med om att det är dags för mig att sätta mig och reflektera. Typ läsa lite mer pedagogik kring barnpsykologi, barnuppfostran och självhjälp.Anemone skrev 2014-07-25 23:06:38 följande:Barn lär sig respektera andra om de själva blir bemötta med respekt. Jag säger inte att du inte gör det för det vet jag inget om, men det skadar aldrig att reflektera över sitt förhållningssätt.
petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/
Det är dags att kliva ur dessa skor av lättja nu och get to work ;)
Förlåt, det är inget illa ment mot dig. Jag välkomnar dina tips och dina länkar. Det blev bara lite svårt att inte skämta om det eftersom många här tycker att det största problemet är att jag är överpedagogisk, neurotisk och nojig :p -
Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.
Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.
Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?
Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.
Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.
Må väl. -
Det här är mitt sista inlägg i den här tråden.
Ni har utgångspunkten att ni vet hur situationerna utspelat sig bättre än mig och det blir ohållbart. När jag försöker förklara att ni missförstått situationen och att det i själva verket varit på ett annat sätt så "kan jag inte ta kritik".
Om ni läser mina svar har jag bemött och tagit åt mig av kritik som varit välriktad och konstruktiv. Det blir dock smått löjligt när det ni pratar om är något helt annat än vad som försegår i den här familjen.
Någon skriver något osant som senare blir någon slags sanning. Oavsett vad jag skriver om saken efter det så är det oriktiga er sanning och jag försöker "mörka".
Jag inser att det var totalt orimligt att vända mig hit för vettigt bollplank. Någon skrev till och med att "man får räkna med mobbning". Vuxna människor som ska lära andra att vara föräldrar sitter själva och beter sig värre än något barn.
Jag mår fortfarande illa, men nu av helt andra anledningar.
Och för dig som undrade: jo, hon pratade vid FEM månaders ålder. Då sa hon sitt första ord. När hon var FEMTON månader pratade hon långa meningar.
Alla barn är olika. Mitt andra barn gick när hen var 10 månader men pratar ännu inte särskilt mycket.
Ni som faktiskt har gett mig konkreta råd efter att nyktert och sansat förstått situationen eller rett ut de frågetecken ni har: Tack!
Vi har nu hittat problemets kärna och kommer att jobba vidare med det.