Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor
Jag har ofta haft ångest över att INTE ha haft ångest. Alltså att jag känt mig som en dålig mamma som faktiskt inte haft några problem what so ever med att lämna över skötsel av barnet till pappan. Som exempel.
Jag tror att många män (bl.a. min) har en ganska fast bild av hur en mamma ska vara och jag uppfyllde väl inte det riktigt. Å andra sidan har han spontant tagit väldigt mycket ansvar och visat intresse för allt kring barnet, så jag tror att vi är så nära 50/50 i jämställdhet som det går att hamna faktiskt.
Dessutom är det han som städar hemma, han är ledig mer på dagtid än vad jag är så det har fallit sig så. Jag sköter ekonomin och lagar gärna mat. Tvättar mer än vad han gör. Men han har spenderat klart mer tid hemma med barnet än vad jag har.
Känns det inte bra när man börjar fundera så är situationen inte optimal. Men är man nöjd så ska man inte behöva bli dömd av andra heller. Det värsta jag vet är folk som gnäller och klagar men som inte gör något åt det. Då tycker jag man kan hålla tyst.