Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Hur kan du belägga det där med "mest lämplig"? Det är ju fullt naturligt att den som vanligtvis gör en syssla av ren vana blir den som gör den bäst. DU har kanske hittat en man som inte vill eller har förmåga att lära sig nya saker, men du nedvärderar hela manssläktet med ditt försvarstal. Min man kan lösa fjärdegradsekvationer, självklart kan han lära sig att byta blöjor också! Jag skulle skämmas om jag var som du. Vilket uselt val av pappamaterial. Fiska, snickra och spela fotboll och vad det nu var som du ansåg att han var bra på skulle jag säga är rena fritidssysslor. Ungefär som att jag skulle skryta med att jag är bra på att rida. 

Naturligt? Nej, man kräver det. På samma sätt som han krävde att jag skulle ta körkort och skaffa ett jobb. Det är enkelt. Man bara gör det.

Att "vilja hjälpa till" signalerar för mig redan att förhållandet är ojämnställt. Det är inte att ta ansvar. 
Du gör dina barn en otjänst som ger dem en mycket skev bild av hur en någotsånär rättvist uppdelad relation bör se ut. Och vad du får ut av det själv är ju en gåta. 

Mest förbryllande är att alla dessa män vill ha barn över huvud taget. Vad har de barnen till, när de inte tar ansvar för deras uppväxt?

Absolut. Om kvinnan har inställningen att "jag gör allt bäst själv" så blir det väl oerhört tacksamt att sätta på en film i stället. Om inget ändå duger och allt man gör kritiseras, varför ska jag då torka spyor? Jag hade också tittat på en DVD i så fall. Men de flesta kvinnor är förhoppningsvis kloka nog att förstå att det är viktigare att männen får en ärlig chans att ta ansvar än att allt ska ske på mammornas villkor. Det är ju barnens kontakt med pappan som är den stora vinsten. Min son har aldrig favoriserat mig och det är oerhört skönt att vi båda delade på matningarna under nätterna. Vi är båda likvärdiga föräldrar i hans ögon och vi slipper skrik för att "fel" person ska byta blöjan/mata/lägga.

Javisst. Det är ju tragiskt att det finns de som tar en galen persons subjektiva åsikt som en sanning som överskuggar allting annat. När jag fick barn hade jag inte den blekaste om hur jag skulle bete mig. Så att det bara skulle komma som något slags urkraft eller instinkt kan jag helt dementera i mitt fall.