Vad är det för problematik min moder har egentligen?

Jag har undrat på detta rätt länge nu. Det är förs nu som det slår mig att det inte stämmer allting rätt till med henne. Fråga mig inte varför jag märker detta nu. Jag har ju blivit irriterad på henne, men det slog aldrig mig att det kanske skulle röras sig om någon from av mer avancerad psykologisk-problematik?

När jag flyttade bort till internatet och kom hem då & då. Började jag bara känna av problematiken. Och när jag avslutade mina studier och gjorde mig redo för nästa läs  termin så märkte jag redan när sommaren hade börjat. Och jag började fråga mig själv att det måste röra sig om någonting. Narcissistisk-problematik. Någon form av personlighetsstörning/personlighetsstörningar.

Eller någonting annat. Nu är det kanske inte så lätt att diagnosera någon via nätet. Men man skulle i alla fall kanske kunna säga vad man tror att det skulle kunna vara.

1 - Hon kan ALDRIG be om ursäkt. Om hon har bett om ursäkt beror det på att man har tjatat till henne det. Jag skall erkänna att jag har börjat gjort det. Och ibland känns det som om man talar med ett barn som man uppfostrar, och talar för henne att hon gjorde fel och det blir bättre om man bara ber om ursäkt och erkänner sin miss.

2 - Hon kan ta näst intill allting som negativ kritik eller någon form av påhopp. Och hon blir inte glad. Hon suckar, och agerar som om hon blir allvarligt attackerad rent psykiskt. Som om man mobbar eller trakasserar henne. När i själva verket försöker förklara för henne hur man kan göra saken bättre. Eller talar om för henne på ett snällt sätt att man inte kan göra så, för då blir det fel.

3 - Trots att man alltid lyder henne och vänlig mot henne. Och en gång när man säger åt henne. ''Jag tänker inte göra så, för du lyssnar aldrig på mig. Och det som du gör är bara fel. Var snäll och lyssna på mig för en gångs skull!''

Vilket hon oftast får det att låta som om hon alltid är en offer och påstår att man aldrig är snäll mot henne. Och inte alls ovanligt att höra henne ''Jag vill bara ha en sådan här lite, liten respekt''

Kan jag tala om att det  hände en sådan incident idag. En bekant gav bort en massa intressanta böcker. Frågade henne om hon ville följa med att hämta de. De var rätt många. Och hon har suttit hemma hela dagen dessutom var det fint väder, så tänkte det vore trevligt om hon följde med om hon skulle vilja det.

Frågade henne och hon ville följa med.

När jag väl fick böckerna. La jag hälften böckerna i hennes cykelkorg och hälften i min cykelkorg.

Hon sa att man inte skulle göra så, utan det räcker med att man bara har kassan i cykelkorgen. Varpå jag talar om för henne att det inte går för då skulle böckerna rasa. Dessutom blir det tyngd på cykeln, så det är riskabelt om man behöver svänga hastigt eller liknade. Det är bara bättre att hälften är i din korg och hälften i min.

Men vidare talar hon om att hennes idé är bättre o.s.v.

Men jag säger fortfarande mitt. Och säger att det inte spelar sådan stor roll. Det gör väl inget att hälften är på min korg, eller gör det, det?
(Hon påstod att hennes cykelkorg var större och jag borde lägga över böckerna i hennes korg)

Några minuters tjat om att jag gjort fel och att jag inte respketerar henne och så.

Så fick jag nog. Tog kassan la ALLA böckerna i den. Och la den på hennes korg.

Hon säger ingenting och vi börjar cykla. Inte alls långa sträckor så börjar hon stanna upp. Och knyta kassan med hennes handväskan. Vilket jag säger. Ser du, den vikar visst.  Precis min poäng.

Där hon säger, jag löser ju problemet. Där jag säger, men min problemlösning var väl lika god? Vi löste bara problemet på två olika sätt. Hon säger absolut ingenting.

När vi kommer fram. Och när vi skulle ta upp kassan från korgen. Gick kassan söder. Där jag säger åt henne att det blir sådär. Vi skulle ändå ha gjort det som jag gjorde från början. Hon säger ingenting förutom att jag visade upp respektlöshet. Men jag sade åt henne att jag hade rätt. Och hon måste lära sig att hon hade fel, och hon kan inte göra allting utan måste lära sig att lyssna.

Hon svarar inte på det, utan säger att hon har varit en genial moder och gjort ALLTING för mig.

Inombords så ville jag bara vräka ur mig alla hemska saker hon gjort mot mig. Psykiska och fysiska misshandel. Men det r bara onödigt. Hon kommer inte få det i hennes skalle.

Hon erkänner aldrig fel. Hon ber inte om ursäkt. Hon tar allting som om hon blir påhoppad. Trots man säger åt henne att man inte kan bete sig hur som helst mot barn, då det kan sätta ärr på de.

Vilket hon säger att man inte skall tänka på det som har hänt. Och menar att hon själv mådde dåligt den tiden.

Hon var så otroligt rädd när jag gick till en psykkolog som femton åring. Och försökte för det mesta dels få ur mig det jag har sagt till mina psykologer. Och ville höra vad jag har sgat och vad de har sagt. Men jag avisade det.

Men hon lyckades få mig att sluta gå till BUP. Till att ta hjälp ifrån min äldre broder.

Jag har blivit så ensam, då det hela tiden var dessa två som attackerade mig rent psykiskt och fysiskt.

Fadern var borta. Han drog när jag var tolv.

Idag är jag tjugoett år. Och jag inser nu hur min moder är.