Vad har du för fördomar om barnfria?
Min fördom är att många utan barn aldrig riktigt "växer upp". Som tonåring kretsar världen runt dig men med åren får du mer insikt i att du inte är universums medelpunkt. När ett barn föds ställs allt detta i fokus. Den vetskapen går plötsligt inte att missa. Några av mina vänner utan egna barn lever kvar i det jag ser som en känslomässig tonårstid. De har missat en hel del insikter, några väldigt jobbiga. Har alltså stannat av lite i utvecklingen jämfört med mina vänner som är föräldrar. Är dessutom i mina ögon rätt lata/bekväma. Det är på gott och ont alltihop, säkert rätt skönt att leva kvar i den "yngre andan", men för mig kan det kännas påfrestande att diskutera med de vänner som stannat av i utvecklingen. Det här stämmer förstås inte alltid och säkert är det en högst överdriven fördom, men det är mitt svar på ts fråga.
Och i en del fall innebär det att de har väldigt liten förståelse för andra människors behov.
I andra fall kan det tvärtom vara barnfria som ställer upp och tar hand om gamla föräldrar osv medan syskon med barn prioriterar sin egna familj.
Men en del av mina släktingar i 30-årsåldern som inte har barn (än) "har SÅ mycket att göra" hela tiden och så svårt att förstå att andra i släkten verkligen har fulla kalendrar. Om du har en sjukdom att hantera eller flera små barn så har man ofta inte samma marginaler (gäller kanske både tid och pengar) som om du är ett par utan barn och utan sjukdomar.
