Ang manliga vänner
Jag och maken bråkar just nu kring en frågeställning: han jobbar skift i en annan stad och är periodvis borta. Jag är alltså ofta själv med hus, barn osv, har väldigt få vänner i min umgängeskrets och svårt att hitta nya. När jag lämnade mitt liv och nätvärk för honom så sa han "var inte ledsen, du får mina vänner". Men redan från början blev det problem, han var sotis och förbannad då min ex-man (barnens pappa) hjälpte oss att installera internet när han var borta. Det blev en episod och bråk när jag lunchade med en av de få manliga vänner jag hade kvar, och nu är han "besviken, har stresspuls och känner att det är fel" efter att jag bjöd hem hans kompis med dotter så att barnen fick leka och vi vuxna kunde prata (vi har båda gått i kbt pga svåra upplevelser).
Jag ger upp. Känner mig fångad, låst, ensam och så ledsen. Har folk det så här? Är det så hemskt att umgås med en person av motsatt kön när man är gift? Jag skulle inte gilla om han satt på ett fik med en tjejkompis bara för att, men jag tycker att min sits är annorlunda, jag är själv halva tiden av mitt liv. Går aldrig ut med kompisar när maken är hemma, då hänger vi ihop konstant och båda älskar det.
"Vips så kan vad som helst hända och man har gått för långt" sa maken. Men säger inte det mer om honom? Jag tycker att det låter sjukt, skulle aldrig tillåta att nåt sånt hände.