Nej, nu sätter jag stopp för umgänget. (Långt tyvärr, men styckeindelat ;) )
Jag får ta skiten, ta att bli kallad den där elaka styvmorsan som vägrar sin man umgänge.
Att det inte alls handlar om det spelar ingen roll har jag märkt här och bland bekanta.
Vännerna, de vet hur det är och tycker väl inte alltid samma sak men de kastar inte skit iaf.
Det handlar om att bonus aldrig var önskad av sin far. Mamman ville ha honom och ett barn, en gullig liten familj som strålar av lycka.
Det hon fick var ett barn och bitterhet över en pappa som inte alls är engagerad, som har umgänge för att han känner sig tvingad till det av samhället. Han mår skit av det, han känner inte mer för bonus än vad han gör för grannens unge.
Eftersom detta är FL vill jag också påpeka att de var överens om att träffas och ha sex, att använda kondom trots att mamman sa sig vara steril pga mediciner, (sanningen är att man kan ha svårt att få barn medan man äter dessa, slutar man får de allra flesta tillbaka fertiliteten inom kort men det tyckte hon inte var nödvändigt att säga), men när hon ville ha förhållande och familj så bjöd hon på fest med mycket alkohol lagom till ägglossning och pappan säger själv att han faktiskt inte minns om han haft kondom på vid alla dessa tillfällen (som ledde till övernattning hos henne) så mamman gick alltså medvetet in för att bli gravid med den här mannen som var naiv, och dum, nog att inte tänka. Han har fortfarande svårt att förstå när, och att, folk ljuger.
Sist bonus var här var det jag som tog hand om honom, jag har försökt på alla sätt och vis få pappan att börja känna för sitt barn, börja tycka det är kul men det GÅR inte, han ÄR inte intresserad av att sitta och leka med barnet, gå ut i lekparken med barnet, hitta på kul saker som zoo osv.
Barnet är idag i förskoleåldern och jag märker att h*n söker bekräftelse som pappan inte kan ge. Barnet gillar djur, alla slags djur och blir begeistrad över en liten spindel eller skalbagge och sist blev måttet rågat från mitt håll då barnet glatt tjoade: Titta en skalbagge! (Inget svar från pappan, jag stod en bit bort och låste dörren och tänkte inte så noga på det hela då pappan ju var där, jag mitt dumma nöt) Barnet tjoar igen: Pappa, en skalbagge! Titta, en skalbagge vad fin!
Pappan säger då: Men herregud vem bryr sig! Tyst nu.
Det ska inget barn behöva höra. Oavsett om man skiter i den där jävla skalbaggen eller inte så kan man FAN kosta på sig ett: Ja, vad fin. Eller vad som helst som bekräftar. Det tar lika lång tid som svaret pappan gav, men ger ett HELT annat intryck.
Jag vet inte varför det han sa så nu, han har alltid mått väldigt dåligt, fått panikångestattacker och gjort ungefär precis allt för att slippa vara med barnet när det är här. Diskat, dammsugit, bytt lakan i sängen, tvättat i tvättstugan, sorterat böcker...
Hittills har det dock gått att jag har sagt: Gå ut i lekparken ett tag så har han gjort det, men utan glädje. Jag har lämnat ansvaret HELT till honom, tagit lite ansvar, tagit allt ansvar, försökt allt för att pappan ska känna det lite bättre men det går fan inte, han är inte intresserad av detta stackars barn och det gör mig så ONT om barnet som inte bad om att få en oengagerad pappa.
Mamman har också insett att det inte var så roligt med barn som hon trodde och har barnvakt så ofta hon kan. Men hon älskar iaf sitt barn.
De har haft otaliga samarbetssamtal via soc, men pappan vägrade fortsätta med dessa efter två år då alla syftade till att han skulle ha MER umgänge och han ville inte ens ha det han har.
Nu har det gått 4 år och trots terapi så lättar det inte, han kommer inte över att inte vilja ha barn. Jag tror det går så djupt in i honom, långt tillbaka till hans egen barndom samt att han är ganska ego kring sin hobby och sånt han vill göra och behöver göra för att må bra att han blir blockerad.
Men han vägrar gå till botten med sin barndom, han vill inte börja tänka på det igen för då kommer han att må skit. Att han sen kommer att må bättre överlag och kanske slipper sin panikångest spelar ingen roll.
Jag ger upp nu, jag kommer att ta kontakt med soc och orosanmäla oss själva eller nåt, barnet ska inte behöva känna sig ovälkommet hos oss pga pappans agerande och jag kan inte fylla pappans plats, barnet VILL ju vara med pappa här, inte mig, men får liksom hålla till godo med mig iaf. 
Usch vad långt det blev och då har jag ändå kapat bort en massa.
