Min dotter tog livet av sig, jag orkar inte

En fd klasskamrat till mig tog livet av sig några dagar efter att hon fyllt 20. Hon hade nyligen fått diagnosen manodepressiv efter år med bollandes runt i vården. Diagnosen var ett hårt slag för henne för hon trodde hon var dömd att leva ett halvt liv, ständigt styrd av sjukdomen.

Några dagar innan hon tog livet av sig så träffade hon sin pappa på stan och han frågade om hon ville ses till helgen. Hon sa nej det gick inte för hon hade andra planer. Pappan sa sen att hon såg glad och lycklig ut, lugn, som att hon accepterat sin sjukdom och bestämt sig för att göra det bästa av det. Vi förstod senar att hon fattat beslutet att ta livet av sig och att beslutet gav henne lugn för nu visste hon att hon inte skulle behöva lida. Hon hade tidigare försökt ta livet av sig "lite halvhjärtat" med svaga doser av mediciner men den här gången valde hon en helt "säker" metod. Hennes mamma sa sen till mig att trots att hon sörjde sin dotter så kunde hon finna någons sorts tröst i att dottern de sista dagarna var lycklig och verkade vara lugn i sitt beslut. Mamman sa att att även om det känns som om jag ska gå sönder varje dag så vill jag inte att hon skulle känna sig tvingad att leva ett liv i ångest för min skull.