Jag är kär - han inte redo...
För femton år sedan flyttade ett par in i grannhuset, och jag kände redan då att jag var otroligt dragen till mannen. Det tog några år innan vi började umgås och lära känna varandra ordentligt, och då började jag känna att denne man vill jag verkligen ha! Så i tio år har jag i tysthet trånat efter honom. Dock har vår relation i alla år varit endast vänskaplig eftersom han var gift.
I slutet på förra året separerade han och hans fru, de sålde huset och de båda flyttade till varsitt hus i grannbyn. I och med det tappade vi kontakten lite, men jag var fast besluten om att fortsätta umgås med honom. Om så bara för att fortsätta vara vänner. Jag kontaktade honom i våras igen och vi hördes minst två gånger om dagen, ofta fler, och sa alltid 'god morgon' och 'god natt' till varandra. Jag började besöka honom så ofta jag kunde när han inte hade barnet hos sig. Det tog inte lång tid innan jag började göra försiktiga närmanden, och han besvarade dem! Vi dejtade ganska intensivt i ett par månader och jag var i stort sett alltid hos honom när barnet var hos mamman. Vi var noga med att hålla det hemligt, då deras skilsmässa ännu inte gått igenom. Eftersom jag också är väninna med mamman så blir det extra känsligt.
Vid det här laget var jag förälskad på riktigt! Han sa saker till mig som jag tolkade som att han ville mer han också. Som att han låg kvar i sängen när jag inte var där bara för att lukta på kudden som doftade av mig. Han berättade vad han och hans barn gjorde om dagarna, hur han hade det på jobbet, hur han planerade att göra om i sitt nya hus. Han ställde frågor om mitt liv, ville veta och verkade intresserad. Han involverade mig i sitt liv, och tvärtom, utan att vi öppet träffades.
Men så plötsligt en dag, slutade han att höra av sig sporadiskt. Svarade bara när jag ställde någon fråga och var alltid upptagen när jag ville komma till honom. En dag ställde jag honom mot väggen och frågade vad som var fel. Lite av allt möjligt, svarade han. Då skrev jag att han skulle höra av sig när han kände sig redo för det, vilket han svarade att han skulle göra.
Sedan följde sex veckors total tystnad från hans sida. Jag gick omkring och blev mer och mer frustrerad. Jag hade lite saker kvar hos honom och nu behövde jag dem, så jag skickade iväg ett sms och frågade när jag kunde hämta mina saker, samt lämna hans saker jag hade hos mig. Samma kväll var han hemma utan barn, så då kunde jag titta förbi.
Jag var helt sjukt nervös på väg dit. Jag var tvungen att stanna bilen halvvägs och hyperventilera innan jag kunde köra de få resterande kilometrarna till honom. Jag var fast besluten om att bara hämta mina saker och fråga honom om jag fanns med i hans framtid, bli avvisad och sedan åka hem och bryta ihop. Det var det scenariot jag såg framför mig och intalade mig själv att det var så det skulle bli.
Tidigare har jag bara klivit in hos honom, den här gången knackade jag på och väntade på att han skulle komma och öppna. Jag klev in och gav honom hans saker, stannade i hallen med skorna på och han kom med mina saker. Jag var i stort sett på väg ut när han frågade om jag inte ville komma in.
Han gick in i köket medan jag tog av mig skor och jacka och jag gick sedan efter. Jag han bara komma in så bad han om ursäkt för hur allt hade blivit. Jag svarade att han inte behövde förklara, då bad han om ursäkt igen och sa att allt hade gått för fort. Hans skilsmässa krockade lite med vårt dejtande och han var inte redo för ett nytt förhållande.
Då frågade jag om jag skulle vänta. Han blev tyst en stund och svarade sedan att nej, det skulle jag inte, för han visste inte hur lång tid han skulle behöva. Jag sa att det inte handlade om tid, utan om han kunde se mig i hans framtid. Då blev han tyst igen och sa sedan att han inte visste. Jag sa att det var en ja eller nej fråga. Han skrattade till och sa att han verkligen inte visste. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag ville ju fortfarande ha honom precis lika mycket! Men jag sa att jag uppskattade att han var ärlig.
Vi stod i köket och pratade och satte oss sedan vid köksbordet, han frågade om jag ville ha något och jag var nära att svara att jag ville ha honom, men jag skakade på huvudet och sa nej tack.
När klockan närmade sig halv två på natten kände jag att jag var tvungen att åka hem. Vi satt fortfarande i köket och pratade och kunde prata precis som vi gjort tidigare. Vi kunde skoja om det vi hade gjort medan vi dejtade och ibland glömde jag att lyssna på vad han sa för mina tankar skenade iväg och in på hur jag ville kasta mig över honom.
Jag sa att jag var tvungen att åka, men det slutade med att vi stod i hallen och pratade en stund till, innan jag klev fram mot honom och gav honom en kram. Jag hade tänkt mig en kram med en arm och en klapp på axeln, sådär vänskapligt. Men han drog mig till sig, hårt och varmt och länge och sa att det här var trevligt. Jag skrattade till och sa att det var det verkligen!
När han släppte mig så stod vi en decimeter från varandra och jag kunde inte låta bli, utan gav honom en snabb kyss. Och han sa sedan ha det bra nu.
Jag klev ut genom dörren, tittade bakåt på honom log och sa hej då. När jag gick mot min bil rann tårarna ner över kinderna. Aldrig förr hade det varit så jobbigt att lämna hans hus. Jag ville (och vill!) inget hellre än att stanna! När jag satte mig i bilen skakade jag så mycket att jag var tvungen att vänta en stund innan jag körde hem.
Väl hemma och i sängen hade jag svårt att sova. Tårarna brände fortfarande och jag kunde inom mig höra hur han sa att jag inte skulle vänta... Det gör ont!
Men hans ord sade emot hans handlingar, kramen jag fick, den kändes som att han egentligen inte ville släppa. Det han sa under kvällen gör också att jag vill vänta, trots att han sa att jag inte skulle det.
Jag kan ärligt säga att jag är kär i denne man! Jag kan se mig själv med honom, i hans hus, med hans barn.
Men medan hjärtat säger stanna och vänta så säger hjärnan att lyssna på hans ord.
Jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stödja på... Vad har ni för tankar om detta?
