Jag hatar att åldras! Fler?

Känner precis som du, fast jag hade en vidrig uppväxt o har haft det svårt nästan hela mitt liv.
I morgon, den 13:e fyller jag 37 år o jag gör verkligen mitt bästa för att vara glad åt detta.
För vad är alternativet?
När jag var 18 år, så dog en klasskompis o min första lekkamrat som väldigt liten, i en cykelolycka o varje gång jag tänker negativt om åldrandet så tänker jag på honom.
Jag är tacksam för varje dag jag får, även om de flesta dagarna mest bara är skit.
O vem vet hur man ska bete sig i sin ålder? Man kan inte göra annat än att vara sig själv o hoppas på det bästa.

Jo, jag hatar också att åldras, fysiskt. Är 44 och det är fan inte roligt alls. Hatar att allt liksom släpper, man blir lösare. Men även att synen blir värre, kan ju fan knappt se längre utan läsglasögon.

Och bara för att man hatar vad åldrandet gör med den fysiska kroppen betyder ju inte att man föredrar döden.

Tack gode Gud för Botox i alla fall.

Förlåt om jag svarar trots att jag inte alls känner som du. Jag kan bara tala om att man börjar åldras den dag man föds, så det är ingenting man kan göra någonting åt, annat än att försöka göra det bästa av det. Att åldras är ingenting att vara rädd för.

Du skulle behöva ta tag i din självkänsla, för du verkar inte tycka om dig själv. Du kanske har för höga förväntningar eller krav på dig själv? Jag kan tala om att den som ställer kraven är DU.

Jag skulle önska att du såg livet på ett annat sätt, för det kan vara bra, bara man lär sig att vara nöjd med sig själv, med det man har och att ha en dröm.

Tråkigt att du känner som du gör. Tror att du är långt ifrån ensam om det. Jag älskar tvärtom om att bli äldre, mer erfaren på gott & ont, se barnen växa upp, gå framåt. Varje ålder har sin charm och när man har blivit äldre än 20 är charmen att man faktiskt får va precis som man känner sig. Innan dess vill man så förtvivlat passa in, eller så kände jag.

Inte mkt stöd i detta svar kanske men men

Jag resonerar så att en man blir ju bara bättre med åren så därav lider jag inte värst mycket. Det intressanta som jag ser det är att man inte upplever sig själv som i krökarna av 40 men så ser man på andra att de åldras och ja...troligen åldras man liiite själv också. Men ärligt talat TS spelar det så stor roll det är ju din insida som räknas och inte utsidan.
Ibland kan man ju stöta på 30 åringar som man trodde var 55.... Det blir alltså inte bättre än vad man gör det till. Min psykiska ålder blir aldrig högre än 25...kanske 26... :)

18 är väl att ta i lite, flickorna får gärna se ut som 25 hela livet och allt sitter fast :)...usch...
Jag tror inte man skall fundera så värst mycket över det där med psykisk ålder för en sak är säker det blir inte bättre att dissekera det i detalj. Jag har likt TS umgåtts med äldre eller yngre rätt mycket faktiskt.
Jag tror att det kan vara så att din inre bild om hur "livet skall vara" kanske är lite snedvriden och att det gör att du känner att du inte passar in. Kanske trivs du inte i mainstream segmentet. Men vem har sagt att man skall leva precis som alla andra, det har aldrig intresserat mig. Jag har gått mina egna vägar och det funkar fin fint. TS du behöver inte falla in i ett fack om du inte känner att det är du.

Ja vi är ju inte många längre som har skönheten och fastheten kvar......hm...:)

Nej men man behöver inte vara mainstream heller, man kan leva ett medelåldersliv riktigt bra utan att vara mainstream. Du skall ALDRIG anpassa dig utan du skall vara som du är. Att vara medelålderssvensson tycker jag låter skittrist. Man får bara söka anpassa situationen efter åldersförutsättningen. Fega inte byt jobb till något som passar livsstilen, byt bostad till något som passar osv. Jag håller själv på nu med lite transformering för att det skall passa mig perfekt. Du blir inte ensam, sluta tänka en massa negativa tankar. Du vet negativa tankar föder bara negativ energi och leder nedåt. Tänk positivt, det är viktigt sedan finns det en lösning också för dig, det är jag helt säker på.

Jag har aldrig varit snygg och fått en massa bekräftelse genom det, så att jag åldras utseendemässigt känns inte som ett särskilt hårt slag.
Kroppens åldrande tycker jag att man kan styra över ganska mycket själv. Genom att motionera, sova bra och äta rätt.

Den inre, personlighetsmässiga mognaden som kommer med åldern tycker jag faktiskt bara är härlig! Det är så skönt att slippa tänka på div. komplex som man dragits med i alla år. Och att ha ett nyvunnet självförtroende inom en massa områden. Jag tycker om mig själv lite mer varje år.

Då gäller det att ta fram sin kreativa sida och finna jobbet som passar livet och inte tvärt om. Kanske passar ett egetföretagande i någon form TS bättre. Men som sagt man måste vara kreativ så att man inte ändar upp som trist orakad kontorsråtta... :)
Jag tror TS att du har umgåtts med fel personer helt enkelt, dem som helt enkelt är stöpta i samma form. Jag personligen sitter inte "fast" utan företar mig vad som helst bara när andan faller på. Jag är i åldersgruppen och ägnar ingen tanke på dessa trista. Vill jag åka någonstans kan jag göra det spontant rakt av och gör också så.
Det är aldrig svårt att finna likasinnade...de kommer till mig.

Killar har lättare att tänka out of the box och bara "göra" medan tjejer mest oroar sig för att inte hamna utanför normen. Därav åker du på singelkillarna. Men det finns tjejer också som kör sitt eget race totalt, känner tom dem med barn som lyckats över förväntan på det planet.
Alltså det du beskriver med ett kontorslandskap får mig att rysa under huden...en mardröm...sitta där och vänta...in pensionen om 25 år....Fy fan.... Jag skulle förtvina inifrån.
Nej då är det bättre att skapa något eget där du styr över dig själv, typ frihet under ansvar. Gärna verksamheter som inte geografiskt styr dig till en plats samt som inte kräver 9-17. Sådant som "sköter" sig själv under viss tillsyn är perfekt för då har man möjlighet att företa sig det man vill, när man vill.