Du missar poängen. Informationen om att detta kan hända för att vara mentalt förberedd istället för att få en chock och uppleva det som ett övergrepp. Då informationen ges att de flesta vf är komplikationsfria förväntar sig många att ens integritet inte är "hotad".
Vad får dig att tro att jag inte vet?
Tror du jag är så dum att jag inte kollar upp riskerna med snitt utan bara läser om risker med vaginal förlossning?
Det här handlar inte om att alla ska sitta i timslånga möten och få enorma mängder information utan att information ska vara tillgänglig när man behöver den och framförallt att man får rätt och fullständig information när man frågar. Att BM inte mörkar helt enkelt.
Jag berättade för min BM att jag helst inte föder liggandes och att jag är fullkomligt livrädd för sugklocka. Ändå säger hon till mig att det bästa jag kan göra är att få Eda så fort som möjligt på förlossningen, utan att nämna vilka bieffekter det får. Det är att mörka och undanhålla information. Eller att bara vara totalt inkompetent.
För mig har rädslan inte med smärta att göra. Det verkar som att alla förutsätter det.Eftersom den här barnmorskan inte verkar ta till sig vad man säger överhuvudtaget så tror jag att hon tror att jag helt enkelt är smärträdd. Eller så ger hon samma råd till alla. Värdelös är hon iaf.
Tack det är exakt så jag upplever det. Jag känner att allt jag sagt till BM och läkare har förlöjligats och viftats bort och som att jag ska skämmas för att jag inte som andra kan hantera "den fullt normala rädslan som alla förstföderskor känner", att det är fel av mig att jag inte kan låta förlossningen "göra sitt jobb" osv. Det är ständigt att "förlossningen gör det här varje dag" bla bla , det skiter ju jag i för för mig är det helt nytt. Hur ska det kunna hjälpa mig att de gör samma sak varje dag?
Ja fast det hjälper ju inte den som har fobi så som jag har. Min fobi handlar ju om att vissa saker kan hända under förlossningen, och ingen oavsett hur erfarna de är kan garantera att det inte händer.
Ja jag har ju kämpat för att få ett snitt men blivit nekad.
I teorin är det kanske så men träffar man på fel folk så får man fel hjälp oavsett hur mycket man slåss och kräver. Jag har redan gått över tiden så det är så att säga kört.
Jag tror i och för sig att om lika många hade blivit skadade vid flygningar som vid förlossningar hade det varit total panik i världen, att det inte skulle benämnas som fobi utan en välgrundad rädsla och att flygsäkerheten med omedelbar verkan skulle rustas upp och utvecklas.
Det kallas vidare inte fobi att vara rädd för tortyr, och förlossning innebär för många tortyrliknande smärta varför jag tycker att resonemanget blir problematiskt. Inte minst med tanke på hur många som får vänta länge på smärtlindring, och inte ens kan vara säkra på att få det som det är idag.
Jag kan också tycka att rädslan inför utsattheten inte heller borde klassas som fobi, inte minst eftersom uppemot 30 000 våldtäkter per år i Sverige och väldigt många fler utsätts för kränkningar, sexuella trakasserier mm vilket innebär att det finns många som kan vara väldigt känsliga för vad som kan hända med ens nakna kropp bland främmande människor, alltså vara väldigt måna om sin integritet. Även om man inte har den bakgrunden så kan det vara väldigt traumatiskt för många.
Missförstå mig rätt, jag tycker det är jättebra att det finns hjälp att få så de som vill kan ha en vf. Jag tycker bara det är väldigt förminskande att säga att "enda sättet att bli av med en fobi är att utsätta sig för det man är rädd för", då det faktiskt kan handla om att man känner sig själv bäst och vet vad man kan och vill klara av och vilka risker man är beredd att utsätta just sig själv för. Att gå igenom en förlossning mot sin vilja kan ju snarare få motsatt effekt. Så är ju också fallet, det är ju fler som får fobi av att ha genomgått en vf än förstföderskor, så resonemanget haltar rejält är min slutsats.
Mitt tips: Snitt. Det är din kropp och bara du får bestämma över den, kom ihåg det!
Ta inte ens risken att det blir som för mig när du känner såhär! Jag har haft sådant fruktansvärt helvete och det kommer aldrig bli bra.
Dr Mupp sade det väldigt bra. Problemet är att de gör det varje dag och behandlar sina patienter som en kropp på ett slaktbord. Väldigt många gör ett dåligt jobb. De vet inte ens om det, för de får aldrig uppföljning på sina patienter. Tillhör du sedan de drabbade så är eftervården usel, den går ut på att förringa och skjuta upp.
Hur tänkte du nu? Självklart blir det det. Risken med det är ett fult ärr på magen. Fullt överkomligt jämfört med skador och mina ärr som stramar så det spricker och blöder vid försök till samlag och som gör att det läcker bajs. Det senare väntar jag förresten på att snygga till, min tredje operation i ordningen...
Det går inte att fuska med att inte sy ihop livmodern och huden. Jag har varit i TS sits och var livrädd för att få bestående men. Förlossningen per se var jag faktiskt inte rädd för. Det visade sig att man i Sverige 2013 inte, trots att man ber om det, ens kan få bli sydd med bedövning. Det var en total mardröm från början till slut med så dålig smärtlindring man bara kan tänka sig och slutade med svåra skador. Det finns all anledning att vara livrädd även för en förlossning. Problemet är personalens inkompetens.
Fobier är ytterst sällan helt irrationella, det som händer när man har en fobi är att man överskattar riskerna och tar mest till sig info som stöder den uppfattning man redan har. Förminska inte lidandet hos människor som lider av andra fobier, en fobi totalt förstöra livet.
Du kanske ska adressera ditt inlägg till ts eftersom det var hon som kallade det för det. Om hon upplever det som en fobi tycker jag hon har rätt att kalla det för en fobi.
Du pekade på riskerna för ett kejsarsnitt utförd av personal som opererar av ren slentrian. Jag själv arbetar med kirurgi. Det som gäller vid alla typer av operativa ingrepp är att den viktigaste faktorn är operatören. Ju fler ingrepp man gör, desto bättre blir man.
När man har en planerad operation gör man det enligt vissa fastställda rutiner. Det är en markant skillnad från ett akut förlopp som en förlossning är. Vad som gäller för ett KS är att det finns färre saker man kan fuska med (utan att patienten avlider). Det finns risker med alla ingrepp, men du pekade på riskerna med en slentrianmässig operatör. Riskerna med en kontrollerad rutinoperation som ett elektivt KS är mycket små - av en "slentrianmässig" operatör ännu lägre!
Nu kan man tycka att detta borde gälla barnmorskorna, men tyvärr räcker det inte. Det saknas basala kunskaper i anatomi och suturering. Barnmorskorna, till skillnad från läkarna, får heller ingen uppföljning på sina patienter. Jag tror också att väldigt många barnmorskor är avtrubbade för patienternas lidanden och tar inte smärtlindring på allvar.
Har du någon källa på det påståendet att barnmorskor saknar basala kunskaper i anatomi och sururering? Det är en ganska grov anklagan mot en hel yrkeskår. Och den läkaren som genomförde mitt kejsarsnitt har inte följt upp det på något sätt, så att läkare följer upp sina patienter håller jag inte med om. Det var barnmorskor som stod för uppföljningen och det fungerade utmärkt.
Alltså det går ju inte att undvika vissa saker vid en VF, som att BM kollar hur öppen man är, att BM eller förlossningsläkare sitter och tar emot när huvudet kommer ut osv. Så nej det finns liksom inte en lindrig variant att hoppas på för mig. Egentligen skulle jag känna mig tryggare med en hemförlossning med EN person närvarande, (någon som jag valt ut för att jag litar på henne) men det har jag blivit avrådd från pga förhöjd risk för blödning.
Barnets huvud trycker på och det känns som om hela du går sönder. När min son kommit ut fattade jag det inte ens, för det var ingen skillnad i känsla eller smärta mellan när han bara tryckte på och när han kom ut trots att jag sprack från hål till hål.
Hade du fått problem efter ditt snitt hade du gått tillbaka och behandlats på samma klinik, läkaren hade fått reda på det och fått återkoppling. Det förs dessutom statiskt på detta i nationella register. Det gör det INTE på de problem man får efter en vaginal förlossning.
Att man saknar dessa kunskaper är tämligen uppenbart då en mycket hög andel sfinkterrupturer förblir oupptäckta (liksom min egen), en mycket hög andel av de grad 2 -sutureringar man gör görs felaktigt och för det tredje att redan grad 2 bristningar har kraftigt ökad risk för bäckenbottenbesvär såsom framfall och inkontinens. Det finns en uppsjö studier på detta, här har du en:
Pinta et al., Acta Obstetricia Et Gynecologica Scandinavica (Impact Factor: 1.85). 10/2004; 83(10):917-22.
Grov anklagelse eller inte, det är fakta att det är mycket vanligt med bestående men efter vaginal förlossning och det måste bero på någonting, eller hur?
Jag glömde artikelnamnet: "Sphincter rupture and anal incontinence after first vaginal delivery". Du hittar alla på PubMed. Ett axplock:
www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15453886
www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20696633
www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16394052
www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12442601
Något säger mig att du inte är så van att läsa vetenskapliga artiklar...