Det där med att dricka ensam kan vara rätt så trevligt ibland, speciellt på sommaren när man är ute och grejjar osv, ser inget fel i det.
På din beskrivning däremot låter det tyvärr som att det handlar om ordentliga alkoholproblem, tyvärr.
Han visste redan från början hur infekterad min relation till alkohol är. Visst jag dricker, på fest, med måtta och kontroll. För honom är det fullast vinner, typ. Jag har sagt att han får dricka vid speciella tillfällen. Men hemma vill jag inte att han dricker. Och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med en bakfull "plastfarsa" de helger de är här. Och nu väntar vi barn tillsammans. Han skärpte till sig ett tag. Men så kom sommaren och han dricker i sin ensamhet flera ggr i månaden. Han gör det aldrig med vänner längre utan själv! Känns som att han är som en trotsig tonåring. Många av er tycker säkert att jag är larvig och överreagerar. Men är man uppvuxen med alkolister i sin närhet hela sitt liv och har även varit med om otäcka saker där alkohol har varit inblandad så sätter det sina spår.
Någonstans att min familj hade kunnat hålla sig lugna. De gjorde dom!! De tog några öl under tiden vi va där, men min sambo hinkar i sig betydligt fler. Hade liksom ingen lust att säga åt honom på plats, plus att han skulle skita fullständigt i vad jag sa.