rätt eller fel?
Det jag kommer skriva är inte lätt för er att sätta er in i det vet jag, eftersom det är mer komplicerat än vad jag skriver. psyket är det.
jag har ett värdelöst självförtroende och självkänsla, jag är skit helt enkelt. och det har man fått bekräftat många ggr genom åren på olika sätt.
till exempel genom att ingen lyssnar på mig eller tar mig på allvar.
jag har precis avslutat en högskoleutbildning och genom den har jag mått dåligt. folk har avbrutit mig utan någon ursäkt eller återkoppling till mig. ett par ggr fine men när det snarare är regel än undantag att de avbryter så måste ju nåt vara fel på mig. grejen är att jag är väldigt tyst av mig och vill inte kläcka ur mig vad som helst för det kan låta dumt. vill tänka o reflektera vilket gör att situationen kan vara förbi, så är mkt tyst. inte så bra under utbildningen på de viset, för övrigt ville jag inte läsa detta men fortsatte eftersom alternativet var arbetslöshet. nu arbetar jag med det jag utbildat mig till...vart där i 2 veckor nu och känner mig redan utfryst. visst jag är inte supersocial men de gör ingenting för att försöka få med mig i gruppen. kollar knappt på mig.
jag mår psykiskt kasst och detta är en del av det.sen händer det saker som spär på.
vissa ord, tankar, bilder kan få en att bryta ihop. även saker andra göra. jag bryter ner mig själv.
samtidigt kan jag bli väldigt irriterad på människor, har en pojkvän som fått stå ut med min irritation en hel del,
även om jag nu bara vart på jobbet i 2 veckor så har jag ångest för att gå dit. jag känner mig utfryst. jag har hört tidigare att jag ska "bita ihop", men har "bitit ihop" flera år nu och man klarar inte hur mkt som helst.
det känns fel att sjukanmäla sig och fel att gå till jobbet.
vad ska jag göra?
