Viktoperation märkligt?

Viktoperationer är avsedda för personer med tillräckligt stor övervikt som inte klarar att gå ner i vikt på andra sätt. Men det finns en hake, och det är att man måste klara av den nödvändiga livsstilsförändringen. Din kompis gjorde inte detta och borde kanske inte ha opererats. Var hon tillräckligt motiverad? Fick hon hjälp med sitt ätbeteende? Viktoperationer är nödvändiga för vissa, men tyvärr verkar det idag finnas en övertro på dem och kanske beviljas de ibland för lättvindigt.

Gällande kön är kvinnor mer benägna öht att söka vård, inte bara för vikten. Sen kan jag tänka mig att färre män är beredda att underkasta sig de risker och livslånga begränsningar som en sådan operation innebär. De kanske hellre försöker gå ner i vikt på andra sätt (genom träning t ex) en längre tid än vad kvinnorna försöker. Det är också möjligt att det finns en övertro på operationerna hos kvinnor i högre grad än hos män. Väninnan har plötsligt blivit "smal och snygg" med hjälp av en operation och då vill man själv ha en. Nu är det ju inte vem som helst som får det betalt av landstinget, men jag kan tänka mig att det även är fler kvinnor än män som betalar själva.

Tja, din kompis hade behövt annan hjälp - också. Problemet är att allt kostar, och gbp-operationer har blivit ett jämförelsevis "billigt" sätt att försöka få bukt med ett stort samhällsproblem, då operationerna _över lag_ har mycket positiva långtidseffekter. Bättre än någon annan viktminskningsmetod, när det gäller gravt överviktiga. Hur högt BMI hade din kompis och hur länge har hon varit överviktig?

Då är jag inte förvånad över att hon fick det beviljat, om hon själv ville och hade provat andra viktminskningsmetoder utan att lyckas. (Det är ett krav, liksom att träffa en dietist mm).

Ung person (?), BMI över 40, lång historia av övervikt... Då är man en prioriterad grupp. Det är ju långa köer till dessa operationer och alla beviljas inte som sagt.
Det görs alltid en individuell bedömning, men du måste ha minst BMI 35 för att öht komma ifråga och har du BMI under 40, krävs oftast följdsjukdomar eller andra omständigheter för att få operation beviljad och betald av landstinget.

Som sagt, har man BMI över 40, själv vill och bedöms vara tillräckligt motiverad, är det oftast inga problem. Men någon form av utredning trodde jag ändå var ett krav?

Nu vet jag inte hur högt BMI du hade, men du betraktades antagligen som en prioriterad grupp. Men jag vet personer med BMI runt 35 som fått nej och i ett fall betalat själva.

Sen tror jag att vården utgår från att om man söker för operation OCH har så högt BMI att det ens är aktuellt - då har man redan åtskilliga misslyckade viktminskningsförsök bakom sig.

Dessutom finns ju i praktiken inget sätt att kolla om man verkligen HAR gjort seriösa försök och i så fall hur många eller hur länge.

Dock tycker jag ändå att - låt säga - 3 månaders samtal med en dietist en gång i veckan, med målet att lära sig hur man ska äta och förhoppningsvis börja gå ner i vikt, borde vara obligatoriskt för alla INNAN man beviljas operation. Det kostar inte så mycket och då kan man lättare "fånga upp" dem som egentligen inte behöver operation, dem som behöver men inte bedöms ha vad som krävs, samt dem som behöver OCH har vad som krävs för lyckat resultat. Dem som inte klarar av att lägga om livsstilen under de där tre månaderna, kan sedan erbjudas annan hjälp, t ex KBT-terapi eller annan ätstörningshjälp.