Jag kommer inte över mitt ex. Någon mer som har svårt eller har tips?

Hej Olycklig.
Jag är en man som separerade sen ett halvår tillbaka (det var jag som lämnade). Mitt ex är helt förkrossad ännu,hon gråter ömsom inte förstår att det är över. Hon är livrädd att jag ska hitta någon ny, vilket jag kommer göra eftersom jag inte tänkt leva ensam.
Vet inte egentligen varför jag skriver och jag vet att det kanske inte är någon tröst, men även om det var jag som lämnade efter drygt 20 år så känner jag sorg över att relationen är över. Tänker ofta på allt bra vi hade, men också allt som var mindre bra. Det viktigaste tror jag är att man måste förlåta sig själv att det blev så här.
Att dejta är kanske inte lösningen men att träffa nya människor att ha kul med när man orkar så tror jag att man finner ljuspunkter i livet.
Har du någon bra vän så försök att ha roligt med henne/honom och älta inte problem med din vän/vänner hela tiden.
Kanske är som att sluta röka lite grann:
Om du börjar tänka på ditt ex så försök att låta bli att tänka på honom i fem minuter, träng bort tanken. Sen fortsätter du 10 minuter osv.

Sen får du aldrig glömma att livet finns mitt framför dig och inte bakom dig, se dig om, njut av varje sekund som känns bra, träffa nya människor, ta upp kontakt med gamla vänner, utöva din hobby när du vill, börja med något nytt fritidsintresse, njut av friheten, och du, kärleken finns där du minst anar det.

Tack för att du skrev. Hur kommer det sig att du gjorde slut med ditt ex? Jag tror att det är mycket lättare om man är den som lämnar och man själv fick ta beslutet på något sätt, även om jag förstår att det finns sorg bakom också. Så var det nog även för mitt ex i början även om jag tror att han är helt över mig nu.

Jag har försökt ta ditt råd tidigare och gjort många roliga saker med mina vänner, har försökt lära känna nya personer och sådär men det har inte gått jättebra utan snarare så känns allt som tidigare var roligt inte särskilt roligt längre. Det är väl okej och tar bort tankarna på exet en stund (jag ältade mycket med mina vänner de första månaderna men har slutat med det nu för jag inser att de är rätt trötta på det) men jag känner liksom ingen genuin glädje som jag gjorde inte för de sakerna tidigare utan tankarna på exet finns alltid där i bakhuvudet och gnager.

Är du vän med ditt ex eller har ni ingen kontakt nu?

Hej olycklig

Jag känner igen mig till 100%. Blev lämnad för drygt ett år sen efter 16
år och 2 barn. Lyckas inte alls komma vidare. Umgås ganska mycket med exet fortfarande och det förhindrar väl processen. Samtidigt kan jag inte tänka mig att inte träffa honom alls, skulle vara alldeles för sorgligt. Jag har börjat träffa en ny man som jag tycker om och som är kär i mig. Men jag jämför honom bara med exet, till den nyes nackdel

Har tyvärr inga bra råd, men du ska veta att du inte är ensam.
Kram!

Åh det låter väldigt likt mig även fast ni hade många fler år tillsammans än vad vi hade. Kan tänka mig att det är mycket värre då på ett sätt eftersom hela ens liv förändras så mycket mer men jag och mitt ex hann som aldrig komma ur förälskelsefasen (den varade i fyra år för oss) och det kändes inte som vardag med honom vilket också är tungt. Önskar nästan att vi haft barn ihop för då hade vi haft något som knöt ihop oss även nu men samtidigt så förstår jag ju att det gör det värre också.

Jag hade ingen kontakt alls med exet de första 6-8 månaderna men nu har vi setts ett par gånger och fikat på senaste tiden så jag förstår dig att du också gör så. Låter trevligt med ny man men jobbigt att exet hänger som ett moln över den relationen. Jag har varit på några dejter men det har aldrig blivit mer än en dejt och det har känts så fel för mig att ens krama någon ny man så jag har inte kunnat fortsätta. Sedan jämför jag ju dem med exet precis som du gör... det är så synd att exet ska vara så perfekt Jag har liksom inga nackdelar att fokusera på ens... förutom då att han inte vill ha mig

Anledningen till att jag bröt upp var att jag längtade bort. Detta var inget lätt beslut, gick i flera år och kände att det var något som inte kändes bra. Visste inte då om det var jobbet eller vad det var. 
Sen gick hösten och ju längre det led så kände jag att det här är inte rätt, hjärtat längtade ut. Och jävlar vilken ångest jag bar i kroppen men när jag berättade så släppte en hel del av trycket över bröstet.
Vi pratar inte så mycket med varandra, hon vill fortfarande leva med mig, säger att hon inte kan tänka sig någon annan osv. gråter och är mycket ledsen.
Detta tär mycket på mig men självklart mest på henne.
Jag hoppas att vi någon gång ska få någon typ av professionell relation då vi har barn ihop, men det förutsätter att hon accepterar att det är slut.

Tror att det är viktigt att tänka på att inte vara rädd för att vara själv, för man kan vara ensam i tvåsamhet också, det vet jag. Sen kan man ju inte tvinga fram någon glädje om man fortsätter tänka på det som var.
Jag tycker du ska bryta med ditt ex (om ni inte har barn), för varje gång du träffar han så rivs såret upp och hoppet kanske kommer tillbaka.

En annan sak som man ofta glömmer är att faktiskt äta näringsrikt och inte slarva med mat, detta ger energi och det krävs om kropp och hjärna ska funka, (jag är absolut ingen näringsguru utan mer tvärtom), men så funkar kroppen.
En annan sak jag brukar göra när jag är lite nere är att träna riktigt hårt fysiskt,efter sina egna förutsättningar. Då finns det inte så mycket tid att tänka så mycket.

Jag vet att det inte hjälper just nu men jag vet att du kommer att gå starkare ur det här när du är över honom, så som sagt undvik honom så ska du se att bilden av honom kommer att blekna men din kärlek till honom kommer säkert finnas kvar även om den också avtar med tiden.

Varför gjorde han slut då? Och vad säger han nu för tiden när ni träffas? Vad gör ni ihop? Vem tar initiativ till att träffas nu för tiden?

Jag är som du. Jag kan inte släppa mitt ex.

Det var ett dåligt förhållande med lögner, otrohet och nonchalans men ändå kan jag inte släppa exet.

Vi hade så många år ihop. Ett helt liv och jag blev behandlad som en fotpall, sårad och kränkt gång på gång. Jag vill inte längta tillbaka! varför i hela helvete gör jag det?

Jag är väl rädd för det som ska komma.
Jag känner mig värdelös själv

Jag har brutit all kontakt nu. Nu är det strikt endast det som rör barnen. Jag hoppas detta gör att jag kan gå vidare för att sedan ha en vänskaplig relation ( för barnens skull) utan att falla tillbaka. 

Hej! Nu har det gått ett och ett halvt år sen vi bröt upp och nu är jag över honom. Det tog nog exakt ett år. Så det kommer nog ska du se . För mig var det tiden som läkte mina sår, trist men sant. Sen att jag gjorde saker och träffade nytt folk hjälpte nog till men den allra största bidragande faktorn var tiden... trodde verkligen jag skulle gå under!! Otroligt att man kan må så... kramar!!

Han gjorde slut för att jag har ett barn sen tidigare (skolålder) och han kom på att han inte ville ha en flickvän som hade barn. Nuförtiden så beter han sig väldigt vänskapligt. Smsar mig några gånger i veckan, och han kanske tar lite mer initiativ till att ses än vad jag gör. Vi har en hel del gemensamma intressen som vi ägnar oss åt, typ lagar mat och ser på film tillsammans, går på restaurang eller på bio ihop. Vi har några TV-serier som vi följer tillsammans. Ibland går vi ut och springer tillsammans också och det är lite jobbigt för mig för när vi ska stretcha efteråt vill han alltid att vi ska hjälpas åt och det innebär ju en hel del kroppskontakt.

Han kramar mig alltid när vi ses och när vi skiljs åt och säger ofta att han tycker om mig Ironiskt nog så ignorerade han mer eller mindre mitt barn när vi var ihop. Vi sågs på mina barnfria veckor och sov över och så, och träffades bara för lunch eller något på min barnvecka och han pratade aldrig om mitt barn men nu efter att han har gjort slut så frågar han ibland om barnet, har inget emot att jag pratar om det och föreslår ibland att jag ska ta med barnet när vi ses och då är han jättegullig mot det och leker en massa med det.Åh din stackare, jag förstår hur jobbigt det är! För mig var det enda dåliga i relationen just hans ointresse för mitt barn och nu verkar han mycket mer intresserad så jag har som inget dåligt i relationen som jag kan försöka ta fasta på när jag är ledsen, utan det var verkligen ett jättebra förhållande där allting klickade liksom.

Jag tror att du kanske längtar tillbaka för att det välbekanta är något positivt ändå, även om det var dåligt, och att vara själv och hitta något nytt är skrämmande. Jag tycker ändå att du är jättestark som brutit kontakten! Hur länge var ni ihop och hur länge är det sen det tog slut? Vem gjorde slut?Hur länge var ni ihop? Jag får hela tiden höra av mina vänner att snart känns det bättre, men det har gått över ett år och det känns inte bättre. Hoppas att det blir någon förändring snart... Undrar hur lång tid det kan ta.Har du hittat någon ny eller hunnit dejta något sedan det tog slut? Har du ångrat ditt beslut någon gång? Har du fortfarande några känslor för exet? Jag förstår att du gjorde slut när det kändes så, då ska man inte vara ihop. Hade mitt ex berättat något liknande så hade det nog varit lättare att släppa honom tror jag. Men han gjorde slut när vi båda var jättekära och han sade flera gånger att han önskat att han inte haft något problem med att jag hade ett barn för då hade han aldrig släppt mig. Sedan så var vi båda ledsna i några månader men efter det verkade det gå över för honom och nu verkar han inte det minsta kär i mig längre. Jag har inte särskilt mycket hopp längre utan det känns mest bara tungt. Jag hade hopp kvar de första månaderna men nu när vi umgås så verkar det så kravlöst för honom och så enkelt, så jag tror inte att han är kär längre och då är det ju omöjligt. Dessutom är han väldigt inne på att hitta någon annan.

Det är ett bra råd att äta/sova bra, jag försöker göra det så gott jag kan nu. Slarvade med det i början och mådde skit och såg säkert 10 år äldre ut. Märker nu när jag äter/sover/tränar bra att även om jag inte mår bättre så ser jag friskare ut och får mycket mer uppmärksamhet av det motsatta könet och det hjälper väl lite för självkänslan om inte annat.

Hej TS.
Jag har faktiskt inga kärlekskänslor kvar för mitt ex, däremot en typ av sorg att det inte blev som vi tänkte oss. Jag kan fortfarnade vara ledsen över att hon är så nere. Min relation med vår son är väl sådär iof, börjar han bli "vuxen" han är 17 år, så han har väl även andra funderingar över livet också, men jag är övertygad att det kommer bli bra.
Jag är intresserad och lite kär i en annan tjej, och den känslan är obeskrivligt skön, kan inte minnas att jag känt så starkt samt känt mig så levande som nu, det är skönt mitt i all sorg som en seperation för med sig.
Man har ju byggt upp ett helt liv ihop och det suddar man aldrig ut och det ska man inte göra heller, tror man ska ta med sig erfarenheter från det gamla både bra och dåliga