Hur ska jag göra? Om min dotter.

Hon blir 6år i september Jag har inte fått något svar från advokaten ännu, jag mailade henne i eftermiddags.

Dottern har själv sagt så många gånger att hon vill bo hos mej. Jag tänker på detta och är rädd för att göra henne så lessen om jag väljer vårdnadsöverflytt. Ett av de värsta besluten i mitt liv. Vill dotterns bästa.

Det umgänge som är idag varannan lördag  13.00-18.00 kommer vara kvar, men inget sagt om att det ska utökas utan vara kvar så. Känns oerhört hårt när man får höra den (snälla) flickan om sej själv, får jag fråga om du har någon egen erfarenhet om saken?

Min advokats sekreterare ringde mej innan och hon sa att min avokat säger att jag INTE ska ge upp och att hon kommer att hjälpa mej när det är dags.

Ja jag undanber mej sådanahära kommentarer. Jag ger inte upp och lyssnar på min advokat. Jag bad om råd och om någon annan tex varit här där jag är idag. Inga pikar o nedlåtande meningar tack.

Och det beror heller inte på min förmåga som mamma utan andra omständigheter som jag inte ens tagit upp här. Nu var det frågan om vårdnadsöverflytt som soc ser som sitt sista kort mot mej.

Jag har absolut inte tänkt att säga att nu ska min dotter hem direkt. Jag gick in i väggen för ca 6årsedan. Pappan tryckte ner mej psykiskt o fysiskt under en tid bla i mitten av graviditeten, men jag var så rädd så jag vägade inte lämna för jag kände ingen alls. Pappan kom även framt till att han har ADHD och jag följde med honom så han fick det klart hos läkaren och sedan medicin. Han ville nog egentligen inte bli pappa för han är klar med att bara ha henne varannan helg. Jag behövde vila upp mej och få äta och behövde mycket lugn o ro och valde också att vara singel sedan dess. Pappan har ljugit ihop en ordentlig historia om mej som jag har fått kämpa för att bevisa motsatsen till soc och det tar tid. Jag fick ensam sköta dottern,hemmet,matn, städning o tvätten under de 11 månader vi var sambo. Han brydde sej inte särsklit mycket om något. Hade jag vågat så hade jag tagit med mej dottern och sökt akut hjälp hos soc för egen lägenhet och försörjningsstöd men jag var så rädd o kuvad då. Dagen då soc kom hem brast mitt liv o dotter togs ifrån mej, farmor tog henne o sedan dess bor hon där. Jag tvingades till sjukhus för pappan tutade i soc att jag skulle vara psyksjuk. Jag åkte till sjukan för att bevisa att så var inte fallet eftersom dottern var trygg så valde jag av egen vilja att stanna kvar på sjukan för dels att komma från pappan de var mitt sätt att fly därifrån. Samtidigt som jag behövde vila äta o ha lugn o ro. Sedan har det varit 5års kamp i ensamhet mot soc, pappan o farmor. O nu är jag här o det som ni vet om. Jag vet även att farmor och jag fostrar barn på helt olika sätt. Jag är den snälla och hon den mera bestämda o kan vara elak till sättet. Säkert är hon snäll mot dottern men det är ändå min dotter. Även att min advokat säger ge inte upp så tvivlar jag ibland. Men att få höra att man är bara den snälla för några timmar gör ont at fä höra när man har gjort allt hittills för att visa att jag är en bra människa och mamma. Ja nu vet ni. Soc har sagt att det umgänge som är kommer vara kvar. Och det kommer inte ökas för då skulle de sagt det. Så är det. Nu vet ni som undrar. Soc är rädda för att jag skulle få igång min stresskänslighet igen om hon skulle komma hem helt på sikt. Men det är i arbetslivet jag är stresskänsig o ingen annan stans. Ja förutom det helvete de har gett mej dessa åren. Soc är fruktansvärda den psykiska "misshandeln" fortsätter dom med, fråga vem som helst som har fått sitt barn taget av dom. Vi går igenom ett helvet vi föräldrar som verkligen kämpar. Snart orkar man inte mera.

Ursäkta men vad var din fråga?

Jag tänker självklart inte utsätta min egna älskade dotter för något jag själv inte vet att jag inte skulle klara av , varje dag. Jag klarade av henne fullt ut ensam i 11 månader innan soc tog henne från mej. De försöker dra till med den stresskänslighet som finns, men under den tid jag var helt mammaledig tog jag hand om dottern helt själv. Det som gör att hon har bott så länge är pga pappans ständiga bråk mot mej Och eftersom han vägrar att samarbeta tillsammans med mej. Om jag och dottern bott ensamma från första början hade detta aldrig hänt som har hänt. Så någon sanning bakom som du säger finns inte.

Tack Lassie jag det är ett helvete att ha med soc att göra, jag slår ju inte dövöra till när min dotter talar om varje gång dt är umgänge att mamma jag vill faktiskt bo hos dej, jag anser att lyssnar man inte på barnet då hon tilloch med varit på egna samtal hos soc och där hon säger att hon vill bo hos mej då vill man inte barnets bästa. Har ni inte egna barn o gått igenom nåt liknande så tycker jag inte att ni ska yttra er så dumt o nedlåtande. Elaka människor o nedlåtande kommentare ser jag bort ifrån. Ni vet inte hur detta känns.

Jag vill bara tala om att jag tagit belutet om att gå med på att det blir en vårdnadsöverflytt och jag kommer inte överklaga den. Allt för min dotters Bästa. Tack ni Snälla skrivare som har kommenterat.

Min advokat har nu laggt in om att vi bestrider vårdnadsöverflytten, sedan skullle hon ansöka om nåt gällande umgänget också, de sista umgängena har dottern varit lessen och sagt att mamma jag kommer sakna dej, jag har fått en ilska mot soc som jag aldrig haft innan, jag känner mej så lurad av dom, min advokat sa att de bryr sej knappt om vad barnet säger ändå, då de påstår att barnet är för litet, men ett barn har faktiskt också känslor och kan ha sin önskan. Har också IVO anmält soc handläggare igen och det är nu under utredning. Jag mår bra, men är så trött i huvve och kropp med detta kämpande, och tankarna går runt runt. Jag har ju 2 vuxna barn som är 17 o 22 som jag har hemmavid i min hemstad , saknar dom så...så fostra barn har jag gjort sedan jag var 21 år. Jag saknar min lilla flicka så...ändå får jag inte ha henne så som jag vill, just nu.

Tack Linda. Vi ska nu upp i tinget förhadlign, och har haftmtal med advokaten, vi kommer bestrida överflytten träffar nu dottern i familjehemme istället då jag tyckr både dottern o mej, då är hon hemma och vi fikar o lekar o pratar, farmor o jag har ganska bra kontakt o det mår dottern bra i, men hon vill inte att jag ska gå när det var dags, gör ont men farmor sa att kom när du vill. Hon ser ju helt med egna ögon hur dottern trivs o mår bra med mej, hon ska ju vittan i förhandlingarna också.

jag har nog konstaterat att jag orkar inte kämpa om min dotter mera, då soc har begärt vårdnadöverföring till farmor( familjehemmet) Då jag konstant har ont i huvvet, ont i kroppen bara lever rutinliv som om det skulle hjälpa. Jag orkar inte mera...den 1 april ska vi vara i tinget och min advokat ska sitta med. Men hon har bott där i 6år nu och jag mår bara sämre o sämre...råd?

I förra veckan pratade jag med min advokat och hon har nu meddelat tinget om att jag går med på vårdnadsöverflytten att dottern blir boende hos farmor jag orkar inte mera,har gått in i väggen igen av allting. Nu har exet börjat sända sms igen om att Må du sakta brinna i helvetet du låga varelse...han utsatte mej o dottern för psykisk o fysisk misshandel under flera år o jag börjar skaka i kroppen såfort han hör av sej. Den 1 april ska vi vara i tinget och då kommer vi mötas allihopa där och jag känner rädslan för honom. Han är galen o elak, förmodligen psykopat....jag vill inte ha mera med honom att göra. Jobbigt detta....

ja så nu har tinget avgjort på både pappans och mitt svar att farmor får vårdnaden om dottern nu, jag orkade inte kämpa mera. Så nu har jag även brutit kontakten med före detta svärmor också ,hos henne som dottern bor. Pappan har jag brytit med förlängesedan men han fortsätter att sända elaka o arga sms...vill inte ha nåt med dom att göra, trots att det nu är farmor som ska se till att umgänget ska fungera. Men de har gjort oss så illa så jag mår inte bra att ha kontakt med dom.