Gjort abort, mår förfärligt.
Din stackare 
Förstår så väl hur du känner dig, jag har gått igenom samma sak, det var ungefär två år sen nu. Jag känner mig inte så ledsen över det nu men ibland går tankarna tillbaka och jag funderar på hur det hade varit. Vissa detaljer har liksom etsat sig in i huvudet som att läkaren när hon tittade på ultraljudet sade att det var ett "perfekt foster", såna grejer. Jag hade velat behålla trots allt krångel men min kille ville inte och när jag såg honom gråta över det (för det hade jag aldrig sett tidigare) så kände jag att jag inte kunde göra honom så illa och behålla.
Känner du att du skulle vilja glömma bort att det har hänt eller skulle du vilja fortsätta tänka på att den lilla finns någonstans?
Min kille tror att nästa gång vi blir gravida kommer det vara samma "själ" eller vad man ska säga i det nya barnet som det vi tog bort. Jag tror inte riktigt på det men men...
Har också läst en grej som gjorde det lättare för mig - när man är gravid så lossnar stamceller från fostret och färdas med mammans blod i mammans kropp så det betyder att du troligtvis har någon cell i din kropp som är från fostret och på det sättet bär du alltid det med dig.