Mitt livs kärlek bara lämnade mig igår. Vi hade inte bråkat mycket, vi bestämde förra veckan att flytta ihop och igår så hade vi bara ett vanligt tjafs och han bara stack.
Jag förstår ingenting. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, det gör så ont och jag är så chockad.
Har bara läst lite grann på sista sidan... men jag känner igen mig.
Jag träffade en underbar kille sommaren 2013. Vi tog det lite lugnt eftersom han precis blivit änkling och jag precis skilt mig. Vi umgicks på sommaren som vänner, känslorna utvecklades till kärlek. Han tog till sig mina barn, de älskar honom. Vi hade det jättebra. Ett särboförhållande som fungerade. I somras åkte vi på semester tillsammans med barnen, det fungerade jättebra och vi började prata om att flytta ihop, men bestämde ingenting. I september sa han att han ville att jag och mina barn skulle flytta in, han ville inte vara utan oss. Han har aldrig känt så här för någon förut, han sa hur mycket han älskade mig flera gånger varje dag. Det var verkligen en dröm för mig att få så mycket kärlek. Mitt tidigare förhållande var destruktivt, jag blev nedtryckt. Trodde att jag hade hittat HAN! Den rätte!
Vi flyttade till honom i början av oktober. Barnen bytte skola, jag gav bort massor av mina saker till behövande, för det skulle vi ju självklart göra tyckte han. Första månaden gick bra, sedan förändrades hans beteende. Han blev lättirriterad. Och så i mitten av december så kläcker han ur sig att han inte orkar mer. Vi hade inte ens bråkat innan, vi bråkade aldrig, bara småtjafs. Han vill vara ensam. Sen frågade jag varför och då sa han att han inte har några känslor för mig längre. Från hur kär som helst (hans ord) till inga känslor på några veckor....
Han har vänt mitt liv upp och ner. Han kan gå tillbaka till sitt liv när vi flyttat ut (om en vecka flyttar vi) och mitt liv blir jätteomständligt. Det blir långt till barnens skola, jag måste skaffa grejer (han ska hjälpa till att skaffa lite av sakerna). Jag blir ensam mot min vilja. Han gav mig inte ens chansen att vara med och fatta ett beslut som drabbar mig och mina barn. Jag är så otroligt sårad. Och dessutom flyr han hela tiden. Han vill inte prata. Så fort jag börjar fråga saker, prata med honom så blir han arg och sticker härifrån. Lämnar mig i hans lägenhet, med hans saker, där jag inte känner mig hemma alls.
Jag satsade otroligt mycket på oss. Jag trodde att det var på riktigt, men nu känns allt som ett skämt. Att han bara ljugit för mig i 1,5 år.... Jag känner mig inte värd någonting när han bara ger upp på det här sättet.
Han vill vara ensam säger han, men det enda jag tänker på är att han sagt så många gånger att han inte kan vara ensam. Han kommer att träffa en ny direkt... och jag kommer inte kunna hantera det.... Då är det ju tydligt att han inte ville ha mig, men jag var den han känt starkast för... Jag förstår ingenting.
Så tråkigt, speciellt när barn är inblandade. Livet som "extrapappa" kanske blev en chock för honom, inte alls som han trodde?
Det är så svårt det här, hans liv fortsätter nästan som inget har hänt medan man själv står kvar med världens sår. :/
Hoppas det löser sig för dig!
Har bara läst lite grann på sista sidan... men jag känner igen mig.
Jag träffade en underbar kille sommaren 2013. Vi tog det lite lugnt eftersom han precis blivit änkling och jag precis skilt mig. Vi umgicks på sommaren som vänner, känslorna utvecklades till kärlek. Han tog till sig mina barn, de älskar honom. Vi hade det jättebra. Ett särboförhållande som fungerade. I somras åkte vi på semester tillsammans med barnen, det fungerade jättebra och vi började prata om att flytta ihop, men bestämde ingenting. I september sa han att han ville att jag och mina barn skulle flytta in, han ville inte vara utan oss. Han har aldrig känt så här för någon förut, han sa hur mycket han älskade mig flera gånger varje dag. Det var verkligen en dröm för mig att få så mycket kärlek. Mitt tidigare förhållande var destruktivt, jag blev nedtryckt. Trodde att jag hade hittat HAN! Den rätte!
Vi flyttade till honom i början av oktober. Barnen bytte skola, jag gav bort massor av mina saker till behövande, för det skulle vi ju självklart göra tyckte han. Första månaden gick bra, sedan förändrades hans beteende. Han blev lättirriterad. Och så i mitten av december så kläcker han ur sig att han inte orkar mer. Vi hade inte ens bråkat innan, vi bråkade aldrig, bara småtjafs. Han vill vara ensam. Sen frågade jag varför och då sa han att han inte har några känslor för mig längre. Från hur kär som helst (hans ord) till inga känslor på några veckor....
Han har vänt mitt liv upp och ner. Han kan gå tillbaka till sitt liv när vi flyttat ut (om en vecka flyttar vi) och mitt liv blir jätteomständligt. Det blir långt till barnens skola, jag måste skaffa grejer (han ska hjälpa till att skaffa lite av sakerna). Jag blir ensam mot min vilja. Han gav mig inte ens chansen att vara med och fatta ett beslut som drabbar mig och mina barn. Jag är så otroligt sårad. Och dessutom flyr han hela tiden. Han vill inte prata. Så fort jag börjar fråga saker, prata med honom så blir han arg och sticker härifrån. Lämnar mig i hans lägenhet, med hans saker, där jag inte känner mig hemma alls.
Jag satsade otroligt mycket på oss. Jag trodde att det var på riktigt, men nu känns allt som ett skämt. Att han bara ljugit för mig i 1,5 år.... Jag känner mig inte värd någonting när han bara ger upp på det här sättet.
Han vill vara ensam säger han, men det enda jag tänker på är att han sagt så många gånger att han inte kan vara ensam. Han kommer att träffa en ny direkt... och jag kommer inte kunna hantera det.... Då är det ju tydligt att han inte ville ha mig, men jag var den han känt starkast för... Jag förstår ingenting.
Nej, han var nog inte rätt för mig. Men jag har svårt att släppa honom... Ena sekunden vill jag inte se honom igen och nästa vill jag att han ska ändra sig.
Jag tänker inte försöka få honom tillbaka. Hoppas att det blir bättre när jag flyttat.
Det känns väldigt jobbigt att vi hann flytta in och ändra så mycket.... Men jag kan inte göra det ogjort, så jag får försöka göra det bästa av situationen....
Åh grupo styrkekran till er fina starka människor!
Något son tröstar mig är "den rätte lämnar inte när det är svårt" alltså betyder det att man kommer bli ännu lyckligare igen med någon annan som stannar.
Mitt ex hörde av sig igår som en gubbe i lådan. För första gången kände jag inget! : b
Åh grupo styrkekran till er fina starka människor!
Något son tröstar mig är "den rätte lämnar inte när det är svårt" alltså betyder det att man kommer bli ännu lyckligare igen med någon annan som stannar.
Mitt ex hörde av sig igår som en gubbe i lådan. För första gången kände jag inget! : b
