En vecka i ettan och redan problem (ADHD?)
Min äldsta son började första klass för en vecka sedan. Det var med glädje han såg fram emot skolstarten, han längtade efter att återse sina kompisar och att få vara i skolan igen. Jag kände dock en viss oro inför hans skolstart, då han i förskolan och i förskoleklass varit mer "svårstyrd" än övriga barn och velat göra saker på sitt sätt istället för att lyssna till instruktioner. Han har samma fröken som i förskoleklassen och de flesta kompisarna har han känt sedan förskolan. Förra veckan flöt på utan att jag märkte något, men imorse ville sonen inte gå upp ur sängen, han verkade mycket nedstämd och sade att han inte vill vara i skolan, att skolan är tråkig och jobbig, att han inte vill ha idrott och inte vill få läxor. Vi kom iväg till skolan till slut och pratade på vägen dit om vad han tyckte var jobbigt och jag försökte uppmuntra honom. I skolan pratade jag med hans lärare och hon sade att det hade varit en katastrofal dag för honom i fredags och att hon flera gånger varit på väg att ringa till oss föräldrar. Sonen hade inte kommit in när han skulle, han hade protesterat mot allt och betett sig illa på olika sätt. Han hade stört hela klassen och varit sur. Enligt fröken hade det gått bra övriga skoldagar, så det var ju kul att höra i alla fall.
Nu är jag orolig för hur det går för honom idag och om detta kommer att fortsätta, vad kan vi göra? Jag vill förstås att det ska fungera för honom och vill ju inte heller att övriga klasskamrater ska bli drabbade. I förskoleklassen kunde han ibland gå runt och sura en hel dag om något gick honom emot, han hade svårt att ta vissa instruktioner och "låste sig", till exempel ville han inte vara med på idrotten ibland och då slapp han. Men nu i ettan ökar ju kraven, det blir fler ämnen, fler byten mellan aktiviteter och fler saker som förväntas av honom. Jag tror att han eventuellt har ADHD och har rådgjort med BUP i våras, men de tyckte att vi skulle avvakta en utredning och menade att skolan ska kunna möta hans svårigheter i alla fall, oavsett diagnos eller ej. Sonen är annars en mycket smart kille som kunnat läsa och skriva sedan han var fyra år, som är mycket hjälpsam med sina syskon och som har en enorm kreativitet, idérikedom och fantasi. Vi har en stabil och bra familjesituation, men hamnar ibland i situationer med sonen där han låser sig även hemma, men tycker att det fungerar väl för det mesta. Bör vi i alla fall söka hjälp och stöd från t.ex. BUP? Eller kan detta "växa bort"? Någon som känner igen sig och vill dela med sig av erfarenheter?