Jobba med social fobi

Jag har egentligen inte renodlad social fobi, men den egentliga fobin yttrar sig och handikappar mig som social fobi. Jag har nog alltid haft "anlag" för det, men det debuterade på allvar när jag var 17 år. Nu är jag 21 år och det hänger i fortfarande. Det har varit bättre och sämre i perioder. I vissa perioder var det så illa att jag inte ens kunde ta emot besök i hemmet, än mindre ens gå ut i trädgården. I vissa perioder har det varit så bra att jag kunnat leva ett nästan normalt liv, men utan att resa. Då har jag haft samma känslor, men kunnat kontrollera paniken.

För tillfället är det ganska dåligt. Vissa ställen utanför hemmet är "avdramatiserade" och går bra, men jag har panik inombords. Vissa situationer är jobbigare än andra, men det viktigaste kan jag ändå klara av. Med panik och när min sambo(min trygghetsperson) är med. Och med lugnande medicin och akupunkturband.

Jag har gått i terapi två gånger. Ena gången funkade det bra eftersom jag funkade bra med terapeuten och jag var motiverad och tränade själv. Andra gången var det värdelöst eftersom jag inte klaffade med terapeuten.
För mig har det alltid hängt på motivationen. Vill jag så har jag lättare att träna och det går framåt. Dock kan det gå tillbaka lika snabbt om jag skulle misslyckas med något.

Det tycker jag är svårt! När jag gick i skolan var det ofta okej att redan från början berätta för läraren hur jag hade det och de flesta förstod och kunde hjälpa mig att komma på någon "ursäkt" till varför jag inte var med.
Som vuxen känns det svårare. Jag VILL inte behöva vara besvärlig liksom.

Då var det faktiskt ingen björntjänst. Eftersom att det handlar om gradvis och jag var mer i fasen av att träna på att gå till ica utan panik och inte åka iväg med klassen-fasen. För stora hopp kan jag inte göra eftersom om jag får panik eller något går dåligt så går min fobi tillbaka så att jag måste börja om och börja träna på att gå runt huset, och sedan till busshållplatsen och sedan till postlådan osv.. Därför utsätter jag mig inte för "för mycket".
Och jo, panikattacker märks. Det handlar inte om lite nervositet i mitt fall utan panik, fullskalig om det vill sig illa.

Jag lovar dig att hyperventilerande, gråtande osv märks. Det är ingen tyst panikattack inombords det handlar om.