Donera?

Jag och min sambo är i situationen att vi behöver använda donator eller adoptera om vi vill ha barn, det p.g.a. manlig faktor. Enligt de läkare vi träffat är mina värden bra och vi har goda chanser att få barn om vi använder donator. Även fast vi precis är i startgroparna och hittills bara gjort ett försök så är vi oerhört tacksamma att det finns personer som vill donera överhuvudtaget, även om vi måste göra flera försök eller om det inte går vägen så får vi i alla fall en ärlig chans att prova. Anledningen till att vi valt donation i första hand är för att vi gärna vill vara med från dag ett, och jag som kvinna vill gärna bära ett barn och uppleva känslan av att vara gravid. Donatorn ser vi bara som just en donator men min sambo är den som kommer bli den enda pappan som finns, det är han som kommer finnas där när barnet behöver honom, trösta, plåstra om, leka m.m. Dock, om barnet någon gång i framtiden skulle fundera över sitt genetiska ursprung eller behöva träffa donatorn för att ta reda på sjukdomar eller av andra medicinska skäl vill vi inte behöva säga till barnet att vi med avsikt valt bort den möjligheten, vi har därför valt att använda oss av öppen donator trots att vi går privat utomlands och bekostar allt själva. Men som sagt, jag tror inte din fru behöver vara orolig, tror de flesta i vår situation eller ensamstående tänker som oss, att donatorn bara är en donator och att det är en väldigt fin gåva, i alla fall så länge du donerar till sjukvården och inte privat.

I Sverige är det bara legitimerade läkare som får genomföra inseminationer med donerade spermier, säkert detsamma med ägg. Dessa inseminationer kan enbart göras via landstinget vad jag känner till, hade mer än gärna gått privat om möjligheten fanns i Sverige även om det kostat en slant. Problemet med landstingen, i alla fall i Stockholm är att läkarna avsätter ca 1 dag per vecka för att göra dessa inseminationer, resten av veckan har de andra ärenden att ta hand om, på grund av detta blir det långa köer, minst 1 - 2 år. Andra problem är att även om detta skulle kunna göras inom mkt kortare tid i ett annat landsting så gäller inte vårdgarantin för just donation, det innebär att man måste vänta på kön i sitt hemlandsting för att få hjälp. Yttligare ett problem är att det råder brist på donatorer eftersom att Sverige har regler om att en donator endast får ge upphov till barn till 6 par där varje par får 2 barn var, så max 12 barn. Öppen donator är ett krav i Sverige, det innebär att barnet vid 18 års ålder har rätt att få veta vem donatorn är, dock är det många barn som aldrig söker upp sin donator enligt vissa undersökningar som gjorts. En anonym donator innebär att barnet inte har en möjlighet att få reda på donatorns uppgifter vid 18 år, det är ett val som kan göras utomlands. Jag och min sambo står i landstingskön i Stockholm, men eftersom vi inte vill vänta 2 år på att ens börja försöka så har vi valt att vända oss till en klinik i Danmark. I Danmark är det ingen kö utan man får hjälp direkt eftersom de köper in sperman från spermabanker, vi har också en större möjlighet att välja kriterier som matchar min sambos färger när det gäller hår och ögonfärg + längd även om han är svensk med blå ögon och brunt hår. I Danmark har man också kringgått reglerna med att endast läkare får göra inseminationer, där gör barnmorskor de flesta inseminationer och tack vare det så kan man få hjälp varje dag i veckan när det passar ens egen menscykel, även helger, sommar, jul m.m. Dvs, de har inte semesterstängt, julstängt m.m. viliet landstingen i Sverige har. Landstingen är en väldigt trög och seg process, under vår utredning var vi tvugna att ha kontakt med dem till viss del, att få en remiss hemskickad tog 2 månader, att få tid för undersökning bokades till 3 månader senare, samma undersökning kunde vi boka in hos vår privata klinik inom loppet av 2 veckor... så då förstår du troligtvis varför valet att söka privat hjälp utomlands inte är särskilt svårt, även om det ligger lite mer planering och att man måste va borta från jobbet mer, för själva inseminationen tar egentligen inte mer än 5-10 min. att genomföra.

Generellt tror jag att de flesta i Sverige väljer att åka till Danmark eller Finland, dels för att det är våra grannländer och man kan ta sig dit inom rimlig tid från positivt ägglossningstest, men även för att man slipper köerna som finns i Sverige.

Problemet i Sverige är att ofrivillig barnlöshet inte är klassat som en sjukdom, därför prioriteras det inte inom sjukvården och därför gäller inte heller vårdgarantin för just donation, även om man skulle kunna få hjälp snabbare i ett annat landsting och även om orsaken bakom infertiliteten beror på det genetiska som i vårt fall. Om spermier eller ägg skickas mellan olika landsting är svårt att svara på, kontakta vården så får du veta. Det jag däremot vet är att sperman måste vara nedfryst 6 månader innan den använd för att förhindra att sjukdomar som ex. HIV sprids. Även om donatorn inte har någon sjukdom när han donerar men har haft sex några dagar innan kan det finnas sjukdomar där symptom inte visat sig tidigare. Sen görs det tester av donatorerna regelbundet för att fastställa så att spermier/ägg fortfarande är i toppskick. Precis som hallonbacken skriver så är det en hel del väntande och planerande bakom barnförsök när man är ofrivilligt barnlös. Och om man går privat eller via landstinget kan skilja sig mycket, även mellan olika landsting vilken hjälp man får och hur snabbt. Jag tror att man i Stockholm anväder sig av hormonbehandlingar, ex. ägglossningssprutor m.m. för att styra kvinnans menscykel, på så sätt kan man styra vilken dag kvinnan har ägglossning och hon kan då insemineras när det passar sjukvården...