hjärnspöke som har följt mig i flera år!

Tror ni på ödet? Det gör jag nämligen!

Jag är sambo sedan snart 7år tillbaka, jag älskar verkligen min pojkvän men givetvis bråkar vi ibland men sånt hör ett förhållande till tycker jag. För ett år sedan föddes vår dotter och lyckan var total.
Mitt liv är så bra som det kan bli, jag har fått det jag så länge drömt om, man o barn och ett mysigt familjeliv.
Men jag har ett problem, det är ett stort stort hjärnspöke som har följt mig i cirka 6 år nu. Det gäller ett ex, detta ex hade jag inget samboliv med, knappt någon längre seriösare relation överhuvudtaget. När han o jag träffades slog blixten ner, det var passionen med stort P och förälskelse med stort F. Relationen varade i ca ett halvår och tog slut pga olika anledningar. Men vi fortsatte hålla kontakten, vi var vid den tiden bittra och ledsna på varandra då vi sårat varandra vid uppbrottet. Vi var unga och omogna och tog aldrig tag i saken för att reda ut utan vi fortsatte att hålla kontakten via telefon o sms, vi träffades aldrig riktigt mer. Det var först efter 2 år ungefär som vi sågs av en slump på en tillställning. Vid den tiden levde jag ihop med min nuvarande sambo och mitt ex med sin nuvarande fru. När vi sprang på varann vid det tillfället och våra blickar möttes kom allting tillbaka och mina känslor slog omkull mig. Han tog mig åt sidan och ville prata. Han som jag var oerhört känslosamma och nästan sorgsna över att livet och chansen för oss två sprungit ifrån oss. Han ifrågasatte varför det egentligen inte höll mellan oss. Många frågor hade vi men några svar fick vi aldrig. Det hände aldrig något mellan oss den kvällen, men vi höll kontakten intensivt ett par dagar där vi fortsatte att älta om hur varför det inte fungerade, vi pratade även om att ses. Även om jag vart TOTALT trollbunden av han o oss så kunde jag inte gå bakom ryggen på min sambo. Jag bestämde mig för att det bara var att inse vår chans var förbi och våra liv hade gått vidare, ödet ville något annat, jag skrev ett brev till honom och bad han sluta höra av sig och att vi båda skulle ta hand om det vi har hemma o så blev det.
Åren gick och jag hörde att han gifte sig med samma tjej som funnits sen tidigare. När jag fick veta det kände jag glädje för hans skull men också en oerhörd sorgsenhet, varför vet jag faktiskt inte riktigt.
Jag blev gravid något år senare. under denna period fanns det inga hjärnspöken och mitt ex var som bortblåst. Och så har det väl egentligen varit fram tills igår.
Jag var o handla själv utan min dotter eller sambo alldeles i närheten av där jag bor. Jätte mycket folk o jag skynda på men vips så var han där o våra blickar möttes i en ynka sekund för att man sedan tittar vidare eller fokuserar på det man höll på med. Det tog mig nån minut innan jag förstod vem jag just hade sett, kroppen började kallsvettas och jag började andas häftigt. Han befann sig i butiken med sin fru o barn, han har också fått barn!!!
Jag kände att han sneglade ett par ggr åt mitt håll och jag likaså mot hans men våra blickar möttes aldrig igen. Och så var de över, de gick åt sitt håll och jag åt mitt.
Jag vet inte vad jag vill få ut av det här och jag vet ärligt talat inte längre varför han dyker upp mina tankar då och då efter snart 6 ÅR!!!! Jag vet bara att han rör upp en massa känslor som jag har varit tvungen att stoppa undan och försöka radera ut då vi valde att gå vidare med våra liv. Jag har och har haft i alla dessa år en sådan enorm ångest, det känns som om jag går bakom ryggen på min sambo.
Det kan gå en period ibland långa perioder då jag inte tänker på honom men då dyker han upp i drömmarna istället.
Jag känner en sådan sorgsenhet för att det är så här.
Jag är övertygad om han såg mig igår och att han blev lika överrumplad som jag, när jag försöker minnas händelsen så var det nästan elektriskt i lokalen för efter när våra blickar hade mötts så uppstod en sådan spänning.
Igår var det ödet som ville att vi skulle träffas, jag tror att det ville visa mig att han har ytterligare tagit ett steg för att gå vidare med livet= skaffa barn. Liksom som även jag har gjort.
Jag skulle aldrig förmå mig att höra av mig till honom men på något sätt så skulle jag vilja få en bekräftelse på att han också blev tagen av stunden igår... Eller var det bara jag? Hittar jag bara på?
Jag förstår inte varför jag berättar om detta här, ingen i min närhet har någon aning egentligen. Det är inte min stil att prata om sånt här. Kanske vill jag bara en gång för alla få ur han ur min kropp o hjärna o släppa, trots att det fortfarande gör så himla ont.......