Inlägg från: någonisverige |Visa alla inlägg
  • någonisverige

    överdriver jag efter otrohet?

    Vet inte om det är fel på mig? Överdriver jag, har jag för stort ego eller e jag onormal som efter 4 månader fortfarande inte kan släppa in honom helt o inte kan komma över hans affär?

    Han har visat stor ånger, ber om förlåtelse ofta, säger att han älskar mig mer än livet så gott som dagligen o att han inte vet varför han gjorde det. Men jag har så svårt att sluta grubbla, svårt att komma över det och sveket känns inte mindre.

    De hade ingen sex men han trodde att han var kär i henne, ömma kärleksfulla sms om längtan o framtid, några diskreta kyssar, köpte smycke till henne, hon var här hemma på en fest när inte jag var hemma och åt maten jag ha de lagat, satt i mitt kök, i min soffa, hon har åkt i min bil o lunchat med min man. Han ville inte bli "taggad" på fb o gillade inget jag satte upp under den tiden. Men allt hon skrev gillade han o alla hennes foto också. Var var jag då? Hans stora kärlek som han inte kan leva utan? Dessa tankar blir inte mindre, de bara snurrar o snurrar i mitt huvud o jag vet inte hur jag ska komma över det, hur jag ska sluta tänka bakåt o istället framåt med allt han säger o gör nu. Blir galen snart!! Hjälp snälla om ni har tips o råd. E jag en dramatjej?

    Vi har ju 20 tillsammans o hela vårt liv har vi byggt upp tillsammans. Älskar jag honom på riktigt om jag inte kan ta till mig allt han säger nu? Han har gjort allt jag bett om- familjerådgivning, bytt jobb osv.

  • Svar på tråden överdriver jag efter otrohet?
  • någonisverige
    Anonym (??) skrev 2014-09-03 16:39:30 följande:

    Har de inte haft sex? Hur vet du det. Om de skickar såna sms och träffas utan dig och han ger smycken så kan vägg ett ligg vara snabbt hänt..?

    Jag skulle ha svårt att glömma det om en gick och bad om ursäkt för det flera gånger i veckan, då har man ju inte lämnat det bakom sig. Prata ut om det klart, och satsa på varandra. Du har uppenbarligen inte släppt detta än eftersom att han ser att du mår dåligt. Bara du känner hur du vill göra.

    Klart detta ger dig huvudbry. Hur kom det fram, berättade han det, någon annan?


    Jag kom på honom när han smugglade med sin telefon en helg. Kollade sen o då såg jag en lång konversation med en massa kärlekord från båda... Blev helt chockad o slängde ut honom i ett par dagar. Ang. Sexet tror jag honom men! Det snurrar också i mitt huvud, hade jag inte kommit på det hade det nog hänt mer. Men han säger att han aldrig hade gjort något mer för han var aldrig beredd att lämna mig för att han alltid har älskat mig. Jaja, ska man tro på det?
  • någonisverige

    Jag sa precis t honom att jag e ledsen o ältar slitet igen. Han suckar o säger inget... Jag sa att jag behöver hans tröst o att han ger mig hopp om oss när jag känner så här. Han säger- jag mår också dåligt o e nere idag. Jag kan inte få det ogjort, jag får leva med det också, Vem ska trösta mig? Frågade han.. Jaha, då var jag jobbig igen o han e ledsen o går ut en sväng. :(

  • någonisverige

    Han är ödmjuk, snäll o kärleksfull när jag är så "vanlig" som möjligt... Om jag skulle lägga mig ner o storgråta hade han tröstat. Då är jag helt sårbar men annars e det jobbigt för honom. Så jag e jobbig när jag inte drar på mig "det fixar sig" masken.

  • någonisverige

    Tycker ni borde gå på FR....

    [/quote]

    Vi går på FR o det handlar mest om att han ska öppna sig o förstå vad jag behöver nu. Vi har varit på samtal 4 ggr men han vill helst inte gå för han känner att det känns sämre, att vi kasar ner en bit efteråt. Han e en sån som oftast sopar saker under mattan. Pratar man inte om det finns det inte, typ..

  • någonisverige
    Interaktiv skrev 2014-09-03 18:36:22 följande:

    Vad ska man säga?

    Väldig tråkigt för dig att behöva gå igenom detta :/ Anser inte att det finns någon tidsgräns för hur länge man kan vara sårad, och tror nog inte att saker kommer bli som det varit för er. Det är bara du som vill eller kan välja att förlåta, klart att han surar när det är han som gjort fel. Sen kan man inte styra känslorna, men dock välja hur man ska agera på dem.

    Han var nog kär men inte har stake att stå för det, kanske inte fick samma respons av den andra parten tillslut.....

    Sen personligen anser jag att det inte spelar någon roll hur länge man varit tillsammans.

    Det viktiga är att man vill vara med personen man lever med och väljer att göra det pga sina känslor. Inte för att man investerat tid.

    Har själv ett förhållande på 15 år, visst har det varit bucklor i lacken då och då, men fortfarande är det viktigaste för mig hur jag mår varje dag, när jag kommer hem till min fru och min familj, inte att vi har 15 år i ryggen.


    Jag lyssnade när han ringde till henne 2 dagar efter o sa att ha inte vill ha med hennes att göra mer, att han älskar mig o ångrar sig. Hon sa, ja, jag vet ju sanningen men jag älskar min familj också. Det var jag som sa till honom det också alltså att ringa.

    Vi har haft många ganska normala stunder också de här månaderna och ja, åren tillsammans är inte viktiga men man har ju byggt upp ett liv, en familj tillsammans. Det spelar stor roll för mig. Hade vi inte haft barnen hade jag nog separerat o känt efter ett tag. Han gör så mycket för mig när jag inte är ledsen o grubblar. Då känner jag att vi hör ihop men När det blir som det är de senaste dagarna vet jag inte varför jag är kvar. Jag måste trycka ner min oro o ledsamhet för annars blir det bara skit. Som nu...
  • någonisverige

    [quote=73924232][quote-nick]Fool skrev 2014-09-03 19:28:

    Jag tycker din man beter sig extremt barnsligt åt genom att dra på sig offerkoftan för att slippa ta ansvar , jag tycker personligen att nästa gång han gnäller om "vem tröstar mig då" så ska du be honom skaka fram kulorna och inse att den här situationen har han skapat alldeles själv och att det är HAN som svikit dig och inte tvärtom och det får han vackert ta ansvar för eller så kan han dra åt helvete. När du ändå är på g så kan du påpeka för honom att han kan skratta sig lycklig över att du öht överväger ge honom en andra chans men att det kan förändras ganska snabbt om han fortsätter bete sig som en barnrumpa. Att svara på lite jobbiga frågor är något han helt enkelt får så ut med om han öht vill att ni ska fortsätta tillsammans , det är det pris han får betala för det han gjort.

    Kort sagt ... be honom sluta gnäll som en snorunge , ta ditt ansvar eller så kan han dra.

    [/quote]

    Det gör jag, jag säger precis så som du säger ovan. Han svarar, "tror du inte att jag vet det, Att det är jag som har gjort det här? skammen får jag leva med resten av livet. Jag mår också dåligt över det." När jag säger att han får ta tag i det o inte sätta sig själv "i först rummet" varje gång jag behöver tröst o ältar, annars får han gå. Svarar han " Ja, du säger det. tror du det blir bättre av att du säger så? Jag vet inte vad/ hur jag ska göra?" Och så är det igång- Jag förklarar vad jag känner. Han går in i försvar o suckar. Till sist ger jag upp o känner mig ännu mer nere än innan o så får jag samtidigt dåligt samvete- är det jag som överdriver??, frågar jag mig. Efter ett tag kommer han o säger Jag älskar dig, vi kommer att lösa det. Och så går det några dagar då vi har det ok så länge jag inte tar upp det, sen börjar vi om...

  • någonisverige
    MxMeNow skrev 2014-09-03 20:31:05 följande:

    När jag läser dina inlägg TS kan jag inte låta bli att undra hur länge du tänker "straffa" honom för det han gjort. Du väljer att gå vidare med honom men fortsätter älta och kräva förståelse och sympati av honom.


    Straffa???
Svar på tråden överdriver jag efter otrohet?