överdriver jag efter otrohet?
För 3.5 år sedan skilde jag och min fru (och mamma till våra två barn) oss. Nio månader senare fick jag reda på att hon även haft ett förhållande med en annan man de sista av våra åtta månader tillsammans. Detta fick jag reda på för att hon bestämt sig för att lägga alla korten på bordet då hon mått mycket dåligt av det. Vi pratade och gick i familjeterapi och ältade om och om igen. Hon tillät mig att älta, och svarade på frågor så gott hon kunde. Det här med att de har befunnit sig i någon slags "overklighetsbubbla" är uppenbarligen ganska vanligt. Hursomhelst, den nya ärligheten och öppenheten förde oss närmre varandra än tidigare och vi blev ett par igen. Det finns mycket mer till historien, men det är inte relevant här.
Självklart har det varit jobbigt, och inget man släpper i en handvändning. Jag kan nog säga att jag mådde dåligt till och från i ca två år. I vintras träffade jag en psykolog/healer (på inrådan av min hustru) som fick mig att släppa taget om det sista av demonerna. En timme med henne räckte, och efter det har jag mått mycket bra och känt mig trygg i vårt förhållande. Det hade dock inte gått om inte min fru hade varit så tillmötesgående och gång på gång visat att jag kan lita på henne, att hon sätter familjen först i alla lägen, och dessutom öser kärlek över mig och våra barn dagligen.
Psykologen som jag träffade gjorde det klart för mig att den sista smärtan bara fanns kvar i mig. Det var inget universellt som alla delade, och som t.ex hennes älskare vann något på. Han hade förlorat. Jag hade vunnit. Hon frågade om jag hade skrivit ner mina tankar under skilsmässan, och jag sa ja. Då uppmanade hon mig att radera dem. Varför kunna gå tillbaka och återuppleva ett trauma? Har man bestämt sig för att fortsätta tillsammans så ska man sikta framåt. Inte blicka bakåt och vältra sig i olycka. Min fru hade lämnat det bakom sig. Det var dags för mig att också göra det. Och det funkade! Självklart tänker jag ibland på det som hände. Men det är bara en tanke som snabbt byts ut mot nån annan tanke. Det smärtar inte längre att tänka på vad hon gjort.
Nu har det bara gått fyra månader för dig, och det är inte lång tid. Men när tiden är mogen är det viktigt att du säger till dig själv. "NU har jag ältat färdigt! Jag litar på att min man är ångerfull och inte kommer att göra det igen. Han har fått sitt straff. Nu blickar vi framåt!". Man får ha en offerkofta, men den är tidsbegränsad. Hur länge din behöver sitta på är upp till dig att avgöra. Men om den aldrig åker av så kommer ni båda att bli olyckliga tillsammans.
Lycka till!