• mammatilljames

    ensam

    Hej! Separerade i Jan/Feb och nästan direkt blev jag ensam med ansvaret för sonen då det kom fram missbruksproblem som funnits till och från hela förhållandet, samt tog fart och höll på gå riktigt illa detta år, hos pappan. Nu står jag här, har gjort försök på försök, både med att hjälpa pappan att bli drogfri, skuldfri, ta sig från fel umgänge, OCHA vi har försökt bli VI igen. Men allt var lögn. Lögn på lögn, jag vet att missbrukare är sådana. Men man vill ju tro att det ska vara annorlunda med pappan till sitt barn. Med den man älskar. Under hela året nu har jag fått höra att han ej är värd mig, av han själv- att jag MÅSTE gå vidare. Jag vill så gärna, jag vill verkligen. Men jag vet inte ens hur man gör. Jag vet inte hur man ska vara ensam med en vild treåring, ingen delaktig pappa, plugga 100% och hinna/lyckas hitta någon?!? Jag känner mig så ensam. Jag vet inte varför jag känner mig så tom och ensam jämt..


  • Svar på tråden ensam
  • Per69

    Hej!

    Stort tack för att du delar med dig av din situation och vad du känner. Jag läste ditt inlägg först en gång och sedan en gång till för att därefter tänka en massa tankar. Ja, livet blir sällan som man tänkt sig, men på något "konstigt" vis så blir det ofta(!) bra än då - bara man ger det lite tid. Just att tid är viktigt är något jag lärt mig genom åren - och ibland behövs det mycket med tid för att man skall orka, för att man skall fatta, för att man överhuvudtaget skall se alternativen. De alternativ som faktiskt finns där, men som man inte ser eller vill se just nu. Jag har inte gått igenom "samma sak" som du, men väl några separationer och för mig var dessa rejält omtumlande. Jag tappade fotfästet, saknade både vänner och tro på framtiden. Jag kände mig väldigt ensam och var ganska säker på att "ingenting kommer att lösa sig"... Men det gamla slitna ordspråket "tiden löser många problem" stämmer nog faktiskt rätt bra och livet vände uppåt så småningom. Idag är jag både glad och väldigt trygg i mig själv. Av det jag läser så är du en människa som hela tiden försöker se möjligheterna, du har en son och försöker få tiden att gå ihop med studier och allt som hör vardagen till. Samtidigt som jag självklart förstår att "nuet" är jobbigt och svårt så tänker jag samtidigt - här finns en ljus framtid! Jag vet inte om det hjälper, men ett råd jag skulle vilja ge dig så här i början av "ditt nya liv": Det är inte du som ska hinna hitta "någon" !! Tänk istället bara på dig själv och din son och pyssla ihop vardagen så gott det nu går just nu - Det är då du mår bra - och det är då som någon kommer att finna Dig och din son!

    Stor kram!

    P

  • Jadu

    Hej!

    Kändes nästan som jag själv skrivit texten.

    Jag har idag släppt fokusen på att försöka hjälpa exet, känner mig ibland hemsk men jag kan inte fortsätta för det tar så otroligt mkt energi som jag behöver lägga på mig o lillen.

    Studerar och jobbar men har turen att få väldigt mkt hjälp av min familj främst mamma, det hade aldrig gått runt annars.

    Så egentligen är ända tipset jag kan ge att släpp honom och lägg all energi på dig själv och ditt barn och kämpa. Mer kan man inte göra.

Svar på tråden ensam