ensam

Hej!

Stort tack för att du delar med dig av din situation och vad du känner. Jag läste ditt inlägg först en gång och sedan en gång till för att därefter tänka en massa tankar. Ja, livet blir sällan som man tänkt sig, men på något "konstigt" vis så blir det ofta(!) bra än då - bara man ger det lite tid. Just att tid är viktigt är något jag lärt mig genom åren - och ibland behövs det mycket med tid för att man skall orka, för att man skall fatta, för att man överhuvudtaget skall se alternativen. De alternativ som faktiskt finns där, men som man inte ser eller vill se just nu. Jag har inte gått igenom "samma sak" som du, men väl några separationer och för mig var dessa rejält omtumlande. Jag tappade fotfästet, saknade både vänner och tro på framtiden. Jag kände mig väldigt ensam och var ganska säker på att "ingenting kommer att lösa sig"... Men det gamla slitna ordspråket "tiden löser många problem" stämmer nog faktiskt rätt bra och livet vände uppåt så småningom. Idag är jag både glad och väldigt trygg i mig själv. Av det jag läser så är du en människa som hela tiden försöker se möjligheterna, du har en son och försöker få tiden att gå ihop med studier och allt som hör vardagen till. Samtidigt som jag självklart förstår att "nuet" är jobbigt och svårt så tänker jag samtidigt - här finns en ljus framtid! Jag vet inte om det hjälper, men ett råd jag skulle vilja ge dig så här i början av "ditt nya liv": Det är inte du som ska hinna hitta "någon" !! Tänk istället bara på dig själv och din son och pyssla ihop vardagen så gott det nu går just nu - Det är då du mår bra - och det är då som någon kommer att finna Dig och din son!

Stor kram!

P