Vi umgås aldrig med andra

Det är lite konstigt och jag förstår att du tycker det känns trist. Mina föräldrar hade det så under hela min uppväxt, nästan aldrig några parmiddagar eller fester, de gick inte ena på nyårsfest. Som vuxen har jag förstått att det berodde på att pappa inte hanterade alkohol så bra bland folk fast hemma drack han måttligt, så de undvek tillställningar. Trist för mamma och om det för er bara handlar om att din man inte känner för det tycker jag att han kan bjuda till ibland. Du kan väl bjuda in någon väninna med respektive hem till er?

Låter lite ovanligt. De flesta har ju kompisar varav en del har partner, bjuder man på fika eller middag följer ju partnern med om det finns någon, så man lär känna varandra. Bland de jag känner är bekantskapskretarna en blandning av hans och hennes vänner + eventuella partners. Ibland bjuder man folk på middag, hans och/eller hennes vänner, det är så man lär känna nya människor. Låter tråkigt att bara umgås med sin partner.

Skulle knappast kalla det ovanligt. Det är nog snarare vanligt. Vet om flera som har det så. Lätt hänt om båda föräldrar har heltidsjobb och det gör att man ligger på soffan mer levande än död under helgerna.

Det gör inte jag och min sambo heller, han umgås i princip aldrig med nån bara för att, utan ska han träffa en kompis så ska det finnas en andledning, han skulle aldrig åka hem till nån eller bjuda över en kompis bara för att umgås, eller det finns en som åker hem till och typ var tredje månad :P

Han är väldigt asocial och gillar inte att vara bland folk, visst följer han med om vi är bortbjudna men jag ser att han lider av att vara bland mycket folk (mycket folk för han är om det är mer än 4 pers) speciellt om han inte känner alla, så jag brukar skona honom och tvingar aldrig med honom och dom flesta vet om det och har inga åsikter mer än att det är lite synd att det är så.

Det tog typ 2 år innan han började känna sig bekväm med mina närmsta vänner...

Bara för mig att gilla läget och acceptera det, precis som han får acceptera att jag är väldigt social och tänker inte stanna hemma för att han gör det.

Fast om man umgås med en annan familj med barn i ungefär samma ålder blir allting mycket lättare och man slipper ligga på soffan som en död. Man turas om att bjuda på mat, barnen leker och man får intellektuellt utbyte av andra vuxna, mycket bättre än att sitta själv.

Precis, när man har små barn är det andra barnfamiljer som gäller. Det underlättar och gör tillvaron mycket trevligare om man kan umgås med andra familjer på helgerna.

I vårt förhållande är jag (tjejen) den asociala av oss. Min man har däremot ett ganska stort socialt behov. Vi har valt att bosätta oss så att han har nära till sina vänner. Visst följer jag med ibland och umgås med hans parvänner. Lika ofta uppmumtrar jag honom att åka själv så jag kan få vara ensam. Jag älskar helt enkelt att vara för mig själv. Min man är den enda människan jag orkar med längre stunder. Mina egna vänner träffar jag sällan. Varannan månad kanske. Det är lagom för mig. Man måste helt enkelt acceptera att man är olika och inte hänga upp sig för mycket på hur den andre vill ha det. Tog lite tid för min man att förstå hur jag fungerar. Tror det bästa vi gjort var att flytta närmare hans vänner. Då är avståndet även lagom för att jag ska kunna ha mina vänner kvar. Ofta svårt att förklara för folk att man inte vill umgås stup i kvarten... med lite avstånd löser sånt sig själv.

Tjohoo. Kräftskiva ikväll utan att bjuda nån annan än svärmor.

fan va trist