Jag är i samma sits som du, förutom att vi redan tagit steget och flyttat ihop (sedan 1/9 iofs, så väldigt nytt...)
Jag bodde i lägenhet i stan, han har två barn sedan tidigare (vv) och bor i hus strax utanför. Det är samma hus som han bodde i med sin exfru, och det enda huset som barnen kommer ihåg.
När vi började att prata om att flytta ihop, så kände jag en stark motvilja till att bo i det huset. I min tanke fastnade jag lite i att jag blev någon sorts andrahands ersättningsfru till hans ex. Så jag var mycket tveksam. Jag pratade mycket med min sambo om hur jag kände, och hur vi kunde hantera det. För någonstans inser jag rent intellektuellt att köpa ett nytt hus det första man gör, rycka upp barnen till något nytt osv kanske inte direkt kommer påverka vår relation positivt...
Så vi pratade och pratade, och kom fram till följande:
-Det måste få bli mitt hem också, mina saker måste beredas plats för och jag måste få ändra inredning/möbler osv så att det passar oss båda. I samförstånd såklart, men om det inte blir mitt hem kommer jag inte stanna... Detta resulterade i att han tokrensade ut en massa saker ur skåp, lådor, garderober osv för att han ville ge mig plats...
- Vi har extremt olika stil. Han extremt stilren, vill inte ha saker på väggarna, helst ska allt vara vitt och högblankt. Jag är tvärtom, gillar starka färger, älskar tavlor, ganska retro i min inredningsstil. Kan vara lite svårt att få ihop... Men vi hittade en medelväg. Vi gick igenom rum för rum, diskuterade vad vi gillar med rummet, vad vi (eg jag) ville ändra, och hade som utgångspunkt att inget är heligt.... Det har lett till en hel del förändringar, några små, några stora, men det blir en bra kompromiss av det.
- Huset är jättefint och relativt nybyggt. Men det ligger i ett homogent område, där allt ser likadant ut, med minimal trädgård och grannen så nära att de typ alltid ser in (inte för de glor, men känslan). Det är precis tvärtemot hur jag är uppvuxen, och det är definitivt inte ett hus jag själv hade tittat två gånger åt om det var så att vi hade letat tillsammans. Detta vet min sambo, och därför har vi kommit överens om att första steget att börja spendera vårt liv tillsammans är att flytta ihop i det huset. Men det är inte en permanent lösning, utan inom några år (låt säga 3-5) kommer vi leta upp ett annat hus som vi köper gemensamt, som vi båda väljer. Detta är min sambo helt med på.
Såhär långt har allt fungerat superbra, det har inte varit några problem att ändra, köpa nytt, byta ut, få plats med mina saker osv. Och jag märker att ju fler av mina möbler, tavlor, mattor etc som finns i huset, ju mer hemma och välkommen känner jag mig! Löjligt kanske, men lite så funkar jag... Jag vet nu att jag kommer kunna trivas i detta huset, även om det inte är mitt drömhus. Men det beror också mycket på att min fantastiska drömman finns där <3
Oj, detta blev långt, men mitt tips till dig är: Prata med din kille, berätta hur du känner och bjud in honom till att hitta lösningar på att hantera dina känslor och hjälpa dig känna dig välkommen och hemma.
Om det är så att du in framtiden vill att ni köper hus ihop, gör det klart från början, så han inte vaggas in och tror att "nu bor vi här tills vi pensionerar oss".
Lycka till!!
Lite iaf 