Villrådig bonusmamma behöver hjälp!
Jahapp så kom bonus hem och berättar att mamma är gravid. Med sitt tredje barn. Med en tredje pappa. Och jag kan inte känna annat än sorg. Sorg för bonus som har en mamma som inte tar ansvar för sina barn och som antagligen kommer få uppleva ännu en separation om några år. Vill så gärna vara ett bra stöd och en bra vuxen för henne, men hur?
Lite bakgrund:
Mamman och min man fick dottern ganska unga. Separerade efter något år. Mamman skaffar ny pojkvän, blir fort gravid och nästa barn kommer 2,5 år efter första barnet. Åren som följer har flera pojkvänner kommit och gått. Och nu är hon alltså gravid med tredje barnet med en kille hon varit tillsammans med mindre än ett år (vet detta eftersom hon förra året hade en annan pojkvän) och de bor inte ens ihop. Baserat på tidigare erfarenheter tror vi inte att detta kommer hålla så länge..
Mamman har ingen utbildning, låg inkomst, noll ambitioner. De äter inte speciellt bra mat, fikar man så fikas det i mängder och gärna ofta. Barnen får titta obegränsat på TV och spela obegränsat på surfplattor. Hittar i princip aldrig på något med barnen ens på sommaren. Läxor gör man lite sådär om man kommer ihåg det. Gympakläder glöms bort. Det lovas saker som inte hålls. Barnen behöver inte hjälpa till alls hemma. Mamman är väldigt snäll och kärleksfull, men som jag ser det tar hon varken något föräldraansvar eller vuxenansvar.
Hos oss däremot gäller vad jag anser normala regler. TV/surfplatta efter att läxorna gjorts. Man hjälps åt med saker efter förmåga. Detta belönas genom att vi vuxna på så sätt får tid att göra roliga saker tillsammans med barnen. Vi tränar på att barnen ska kunna ta ansvar för att hålla tider och komma ihåg att ta med saker. Godis på lördagar och fika/glass främst helger eller speciella tillfällen.
Jag är noga med att inte snacka skit om mamman, men barn förstår ju ändå. I och med att vi har så olika regler och att det ibland är svårt att dölja frustrationen när saker strular.
Det som händer är att jag nästan vänder utochin på mig själv för att få bonus att må bra. Hon är syskon till mina barn och jag älskar henne som min egen. Jag väljer alltid mina ord noga med henne för jag vill vara en bra förebild, men jag vet ju att mamma alltid kommer vara den främsta förebilden. Och hon är ingen bra sådan! Snart är dessutom bonus så stor att hon kan välja själv vart hon ska bo och varför ska hon då välja att vara hos oss där det finns så mycket regler när man kan bo hos mamma och äta glass varje dag och titta obegränsat på TV?
