snart ett år sedan...

Det har snart gått ett år sedan vi förlorade vår 19-åriga dotter. Hon gick sista året på gymnasiet. En stark tjej som var på väg att skaffa sig bra betyg så att hon skulle kunna välja det hon helst ville göra med sitt liv. Men trycket blev för stort och tungt, vi visste att hon av och till hade ätstörningar, hade aldrig sökt för detta men vi hade ögonen på henne i perioder. Så rasade alla fasader av effektivitet och superork och vår dotter gjorde ett allvarligt suicid. Efter IVA- tiden hamnade hon på sluten psykiatriavd i tre månader. Man bedömde som en depression och behandlade därefter. Vi vet nu att hon skulle behövt psykologisk behandling, en hjälp av någon professionell som kunde hjälpt henne att sortera alla framtidstankar och planer. Medicinerna var tuffa, de skapade en ångest som var svår att kupera även med Stesolidpreparat. Och så kom semestertider och vi fick hem våran dotter med obefintlig vårdplan och ingen coaching värd namnet, Hon hade tappat 15 kg i vikt under vårdtiden(från 62 till 47, matproblematiken var ett faktum. I slutet av sommaren släckte vår dotter alla hjälpinsatser och tog sitt liv, ensam i skogen med hjälp av en överdos. I hennes dator hittade vi ett forum där vär dotter varit högst aktiv i under hela vårdtiden, Detta forum delas av mänga och vad man gör där är att trygga varandra till självförakt, själskadebeteende och suicid. Som att hamna i helvetet! Denna blogg har haft stor betydelse för utgången, det var ingen inom psykvården som lyckades komma henne så nära så de hade kunna hjälpa henne. Vi föräldrar och hennes tre syskon sörjer henne outsägligt, inte en dag utan en tanke på henne. Hon fick en vacker begravning tack vare hennes fantastiska kompisar och vår familj och släkt. Vi får henne aldrig tillbaka och det måste vi lära oss leva med, för varandras skull. Går bättre vissa dagar, sämre andra. Tack för att ni lyssnar!