syskon och halvsyskon lika viktiga

Barnen har ju aldrig haft nån önskan att få bli en hel familj med er. De kanske trivs med allt som det är nu. De kanske inte vill engagera sig mer i familjen och i småsyskonen.
Dessutom är de ju gamla nu. De har sitt eget. Låt dem vara.

Jag tycker att du ska be om ett familjeråd och då kan du ta upp en diskussion med alla barnen om att du känner att ni saknar gemensam familjetid. Be dem föreslå saker som ni alla kan göra gemensamt ibland som är roligt för alla.

Fast du har ingen aning om vad du pratar om. Det är två jättefina tjejer. Vi har en god relation och jag är inte på dom eller tvingar på dom sina syskon. :) Så lugn!
Dom har alltid gillat mig och var superlyckliga när första syskonet kom. Grät när dom lämnade BB. Även när minsta kom var dom så glada.
Det här kanske är helt vanligt i styvfamiljer och tonårsbarn. Jag bara undrar.

Tack för ett fint tips! :9

Det är vanligt att barn grupperar sig, jag menar... hur små är de gemensamma? Gillar 18-åringen att leka med småbarn? de flesta umgås nog hellre med någon i sin egen ålder, även om det innebär att det utesluter ett syskon.

Inget ovanligt.

Ni kan ju planera utflykter där alla hänger med, kanske göra det riktigt ofta till och med (behöver ju inte vara några stora utflykter). Att få större barn att självmant börja älska att spendera tid med mindre barn är nog lite för mycket önsketänk, möjligen att det blir roligare för de äldre barnen när de yngre barnen är större.

Så varför är du här och ber om råd?
Tala med din familj istället för med utomstående.
Seriöst.

Här finns två tonårsbarn men det ena har AS och är ganska barnslig. Helsyskon. Men vi kan sällan enas om något vi alla kan göra. Jättetrist men så är det. Det enda är vissa sällskapsspel.
Så här är det för många när barnen växer upp och det är stor åldersskillnad.

Jag har en bonus också som är i förskoleåldern, vi gör ALDRIG något ihop för jag vill inte tvinga mina tonåringar att göra saker som de tycker är skittrista och bonus är ju för liten för det de gillar.
Den som har AS vill heller helst inte alls göra något med bonus då h*n tycker bonus är jobbig och högljudd.

Jag tycker att du ska acceptera läget och inte göra annat än det du gjort hittills. Att du talar väl om storasyskonen med de små kommer förstås att få betydelse längre fram när de alla är vuxna och har egna möjligheter att etablera närmare relationer.

Ju äldre de blir desto mindre roll kommer åldersskillnaden att spela, men nu (och några år tillbaka, som du ju också påpekar) så är helt enkelt åldersavståndet väl stort mellan dem och tonåringar älskar väldigt ofta sina småsyskon djupt men kommer kanske inte alltid ihåg att visa det. Det kan se ganska ointresserat, slött och förstrött ut men det beror inte på att de inte älskar dem - det beror på att de i den fasen av livet står sig själva närmast och är både upptagna av och oerhört fascinerade av deras egna liv. 

Så tycker jag personligen att det också ska få vara utan att någon behöver ta det personligt. Vuxnas uppgift är just att vara den där förklarande "bryggan" som du så förståndigt varit så här långt. Bästa grund du kan lägga i den sits ni är. 

Jag har ne bror som är äldre n mig och vi har inte samma pappa. Sedan han var fem år har han levt heltid i vår familj med min pappa. Dock har min pappa varit som en far för honom. Jag har aldrig sett honom som annat än ett helsyskon eftersom han fanns i vår familj när jag föddes tills han flyttade hemifrån.

Kan tänka mig eftersom att det handlar om 4 barn så är det kanske lättare att ni "delar upp er", han med dem och du med de små.

Fundera på vilken anledning som fått dig att skriva här, känns det fel i familjen?
Era barn har ju så olika intressen i olika åldrar så att alla är tillsammans är kanske svårt.

Tack till er som ger tänkvärda tankar, råd och funderingar.

Allis, olika men samma, påven johanna och bror

Jag tror mina funderingar kom för ett halvårsen när jag insåg att vårt minsta barn inte förstod att äldsta bonusen var hennes syster. Från att hon föddes har hon varit här mycket mycket mindre. Hon blev 15 år där med allt vad det innebär. Jag har efter det lagt tid på att få lillan att förstå och nu lyckats. Vilket jag så klart är glad för. Det gjorde väldigt ont i mig när jag förstod att hon inte visste.
Hon har varit hemma väldigt lite de sista två åren ungefär och då mest efter att lillan somnat, sen vaknat och ut med vänner.

Jag tror att när hon föddes så blev vår familj mer två delar än en som det varit hela tiden innan. Kanske inte så konstigt. Två små och två två stora, självklart att dela så. Jag förstår ju att tonåringar inte vill umgås så mycket med småbarn. Så jag förstår dom. Det handlar inte om det.

Jag tror att jag inser att bonuslivet börjar gå mot sitt slut och jag saknar tiden då vi kändes som en familj och dom stora var mindre. Stora tjejen är ju näst intill eller är väl redan utflugen och det har gått fort. Nu är nästa på G. Bara 3-4 år kvar (om ens det) innan hon slutar komma. Kanske är det där skon klämmer egentligen. Vad händer sen.

Hur har ni som avslutat bonuslivet fått det sen. Är halvsyskonen som syskon?
Skönt att höra att det är så för dig bror.