Är det bara jag som upplever det som en otäck form av utrensning med kub/nupp/nipt? Förstår alla som tar kub-provet egentligen att resultatet kan vara starten på funderingar kring att ta bort barnet långt in i graviditeten, och är man beredd att ta den psykiska konsekvensen? Ska man ens behöva utsättas för den typen av funderingar och den psykiska stressen under en graviditet? Hur mår barnet av den?
Jag har läst många inlägg här på Familjeliv angående oron över sitt testsvar.. Är det värt det?
Att man som gravid långt in i graviditeten står och tvingas fundera över att ta bort barnet man redan har knutit an till baserat på sannorlikhet? Att sedan genomgå fvp/mvp innebär ju sedan en missfallsrisk. Är det verkligen värt dessa samvetskval-alla tester? För att ha möjlighet att rensa bort barn med kromosomavvikelse och sedan kanske få ett barn med helt andra diagnoser (det finns säkert diagnoser värre än trisomi), som visar sig först vid födseln och inte går att testa sig fram till?
Är det bara jag som tycker att all denna oro och stress inför vad testerna visar förstör en graviditet som borde vara en fin upplevelse? Är barn med kromosomavvikelse hemska monster som är värda att genomgå all denna frustration för, eller varför erbjuds vi göra alla dessa tester som tvingar oss till att behöva fundera på att avbryta graviditeter halvvägs till födseln?
Nej. Jag är varken abortmotståndare, religiös eller konservativ. Bara en mamma som redan älskar mitt barn, det har namn, syskon som älskar det- oavsett om det faller inom den normala samhällsnormen eller inte när vi får träffa det.
Men jag kanske är den enda som upplever det så? I såfall skulle det kännas bra med en förklaring på hur hemska dessa kromosombarn är-en tillräckligt bra förklaring för att det skall kännas rätt att ta livet av det...
