otrygg ambivalent anknytning

Eller så är det bara personligheten! Alla barn är olika, oavsett om man är en AP förälder eller ej.

Så var min pojke innan också när han fyllt ett. Fast i och för sig så fick vi reda på efteråt att han var sjuk den perioden också.

Oj så rörigt. Fundera inte så mycket. Krama och ge närhet, visa och lär och lek med ditt barn. Sitt på golvet tillsammans så slipper du bära.

Så var vår trygga dotter också. Mest i perioden 14-18 månader. Jag fick inte ta ett steg i hemmet, eller utomhus, utan att hon skulle bäras. Det är en separationsfas kring 1 års ålder, och detta behöver inte alls betyda att det är fel på anknytningen, bara att barnet just upptäckt en ny skrämmande aspekt av omvärlden.
Jag skulle bära så mycket jag orkar, och vara nära så mycket som möjligt. Detta går över, och går sannolikt över snabbare ju mer närhet som erbjuds.

Jag tror inte det bara är en fas, detta har pågått sen 6 månader ca.

förtvivlade skrik så fort jag går ur synhåll och sen hen började stå så hängs det i byxbenen bokstavligt talat hela dagarna. Därför har jag satt hen på golvet när jag fixat mat/plockat m diskmaskin m.m men det är oavbrutet skrik hela tiden. Livrädd att jag ska försvinna. Kommer nån okänd så kommer hen och nästan skakar till och vill jag ska lyfta upp fort som bara den. Otroligt närhetstörstande och jag har burit mycket men nu orkar inte alltid armarna så hen har fått skrika. Det blir bara värre av det och nu vet jag inte hur jag ska göra! Man vill ju inte se sitt barn ledset hela dagarna!!

så rädd att jag "förstört" genom att lyssna på andra som tycker att de inte alltid ska få som de vill, låt de skrika du skämmer bort osv..

jag tycker att du ska kontakta bvc och få remiss till deras psykolog för bedömning av dig och ditt barn. hur ni samspelar, hur er anknytning är osv.

och utifrån det kan ni få hjälp! <3

mitt 2a barn, jag hade en förlossningsdepression och han gnällde KONSTANT från det att han började vara vaken mer tills att han var 8-9mån... grejen var den att han sov konstant dagtid (ja dygnet runt faktiskt) fram till 2,5mån ålder, min man gick tillbaka till jobbet när han var 4mån och jag blev ensam hemma med 2 små barn (fick dem jättetätt). Jag kände INGENTING för mitt 2a barn, när jag tittade på honom så undrade jag vems han var... såg ingenting av mig i honom! ;)

jag började må bättre när han var 8mån och efterhand har kärleken vuxit fram och vi har knutit an ordentligt med åren. Men han var som ett PLÅSTER på oss när han kommit ur första månaderna av dvala.. och inte så konstigt såhär i efterhand eftersom han behövde få knyta an. Han VÄGRADE vara hos någon annan, han ville inte ens att andra skulle så mycket som att TITTA på honom, då vrålskrek han. Jag, pappan och hans farbror fungerade att vara hos, men ingen annan alls. 

idag är han 4år och otroligt kaxig och framåt. otroligt kärleksfull och TRYGG i sig själv och i vår anknytning. Men han är väldigt känslig som person, tar lätt åt sig har jag märkt (han är väldigt lik mig i personlighet, temperament osv).

jag tror att om du bara lyssnar till ditt barns behov, läs av ditt barn och ge det hon/han Behöver även om det kanske är påfrestande för stunden så kommer det att löna sig längre fram. Skaffa en bärsjal/ergonomisk bärsele så har du fria händer och ditt barn får det som han/hon behöver allra mest. Din Närhet. <3

Mitt tips är att skaffa en bra, ergonomisk sele (vi älskar vår Tula toddler som är anpassad just till lite större barn men det finns ju andra märken) och slänga upp honom på ryggen när han vill bli buren samtidigt som du behöver göra nått annat. Överhuvudtaget kan bärande hjälpa anknytningen så det kan kanske vara värt det att ställa undan vagnen i ett par veckor och bära istället om ni hittar en sele (eller sjal) som ni kommer överens med?

Så gjorde jag när jag skulle knyta an till mitt adoptivbarn. Han pratar fortfarande - flera år senare - om hur mysigt det var på mammas rygg. (Hur han nu kan komma ihåg det). Och vi fick en bra anknytning

Vi har både sjal, mei tai och sele. Kan dock inte få upp hen på ryggen! Stretar emot och avskyr att vara på ryggen, även när hen får titta över axeln. Magbärande går bättre men jag känner ändå med ett sånt stort barn på magen kan jag ex inte fixa i köket o greja..

ringsjal är på väg i posten så vi testar det med om det kan hjälpa lite avlastning i bärandet.

Skönt att någon känner igen det hela lite och det gått bra för er. Jag har lyssnat noga idag på vad hen vill och trots sjukdom mycket nöjdare barn. Hemmet blir väldans lidande men litet pris att betala...

suttit på golvet och det tog en stund innan hen gav sig iväg och lekte själv, kom och "tankade" närhet sen lite mer lek. Skönt med en dag utan massa skrik. Har varit konsekvent i mitt bemötande idag och panikskriket har dröjt lite mer än vanligt.

Blir så arg att jag lyssnat på andra runtomkring som säger "hen måste skrika. Ignorera. Skäm inte bort. Ta inte alltid upp m.m"

Nej nu ska det skämmas bort med närhet och gos!

Det är en ettåring! Njut av mys och närhet medan de är intresserade. Konsekvent och inte curla kan man syssla med när det gäller att ta av sig stövlarna, att tänderna måste borstas och att två glas mjölk räcker osv... Inte närhet!