Ledsen bebis och ledset syskon
Har ett barn som snart fyller 3 och en som är 1 månad gammal. Är hemma med dom båda och förstår inte hur folk orkar? Mitt största problem är att 3åringen alltid varit väldigt ljudkänslig. Det var ännu v'rre när hon var mindre men även nu blir hon jätteledsen när tex hennes jämnåriga kompisar börjar gråta (eller för den delen tjuta till av glädje eller ilska eller vad som helst). Upplever det inte som att hon blir ledsen av empati utan som att hon tycker det är obehagligt med just ljudet.
Hoppades på att få en sån där änglalik spädis som sover bra och ligger och kollar helnöjt omkring sig, men icke. Det är inte utblossad kolikstatus (inte än iaf) men 1-3 ggr om dagen vrålskriker hon sig illröd och ingenting funkar, brukar ta en halvtimme innan hon till slut kan somna (av utmattning säkert). Resten av tiden sover hon, äter och är mer gråtig än skrikig. Spenderar hysteriskt mycket tid med att skumpa runt med henne gråtandes i bärsele tills hon somnar. Just nu känns det som hon blir lite mer och mer gråtig varje dag faktiskt.
Och 3åringen börjar varje gång hon gråter att själv gråta och håller för öronen. Gråter efter sin pappa, hon vill absolut inte att jag ska komma nära och trösta eftersom jag bär på oljudsmakaren. Nån gång har jag lagt ner bebisen och gått för att krama om 3åringen men då blir bebisen verkligen hysterisk och 3åringen ännu mer hysterisk när jag till slut ändå måste lämna henne för att trösta bebis, så det kändes skit med.
Det enda som håller oss flytande är att 3åringen får kolla på film (hon älskar film, tröttnar typ aldrig) och så uppehåller jag mig med bebisen i dom andra rummen. Då funkar det riktigt bra faktiskt. Men guuuuud så dåligt samvete jag har för alla timmar och åter timmar hon spenderar framför tv:n, det är iINTE min idé av hur ett barn ska spendera sin tid. När bebisen somnat så skulle jag ju kunna leka med 3åringen men hon får ju såklart i bästa 3års-trots-stil vredesutbrott om jag då plötsligt vill stänga av hennes älskade tv. Och helt ärligt efter att ha skumpat runt och tröstat bebis i evigheter orkar jag inte ta det då.
Min fråga är väl dels om allmänna råd och tips hur jag ska hantera dessa barn samt; kan det vara ok att göra så här, ständigt ha tv:n på i några månader tills bebisen förhoppningsvis blir gladare eller borde jag stå ut med att 3åringen blir så olycklig, att hon får vänja sig the hard way? Vad skulle ni göra?