Min styvson antastade min dotter.
Ja, det verkar väl knappast röra sig om en ditmålad mustasch när ts skriver så här:
"och det här sexuella övergreppet var droppen s fick bägaren att rinna över."
Ja, det verkar väl knappast röra sig om en ditmålad mustasch när ts skriver så här:
"och det här sexuella övergreppet var droppen s fick bägaren att rinna över."
Ts får väl förklara sig när hon återvänder till tråden, men jag gissar (baserat på viss vana att tolka trådar på Familjeliv) att hon menar att pojken inte stoppat sitt könsorgan i hennes dotters eller gjort något sådant försök. Han kanske däremot har rört henne med fingarna, men jag kan ju förstås ha fel i det.
I annat fall är det inget sexuellt övergrepp men händelsen - i vad den då skulle bestå av - kan förstås vara synnerligen olustigt och otryggt ändå (och bör adresseras på adekvat sätt, needless to say).
När barn utsätter andra barn för saker de inte frivilligt gått med på måste man hjälpa båda barnen. Det är grundregeln. Om ett barn inte förstår gränser för vad man kan låta andra utstå eller agerar på impuls måste ett sådant barn förstås få adekvat hjälp med sina svårigheter. Att ts vidtagit åtgärder för att de inte ska träffas och att det mindre barnet inte ska vara ensam med sin bror ser jag som helt självklart. Men det är, för mig, lika självklart att det inte alls räcker.
Det kommer ju alltid att finnas flickor (eller barn eller sovande eller vad det nu kan vara som sätter igång hans agerande) i världen och runt den här pojken. Det är ytterligt viktigt att han därför utreds så att det finns chans att se vad detta handlar om och därmed också möjligheter till adekvata insatser. Viktigt också att föräldrarna får hjälp så att de fortsättningsvis kan bemöta honom på ett annat sätt än de gör nu.
Vad gäller ts dotter och ts själv så kan de också behöva insatser, men då av ett helt annat slag.
Det har alltid varit extremt "fattigt" med detta barn. För tre-fyra år sedan hade han hotat förra barn på lekis (han vAr två år äldre) så de inte vågade gå till skolan, han tog deras saker och sa att han skulle döda dom om de berättade för någon och när jag fick reda på det så tog jag upp det med både mamman o pappan. Det enda barnet behövde göra var att gå upp på sitt rum och fundera på saken i 30 minuter för han sa ju att de ljög.... Pappan Hade ångest över att pojkstackarn fick sitta där för det kanske inte ens var sant och det var hemskt att låta honom lida så. Jag blev rätt arg för det kom från flera föräldrar som inte ens umgicks. Det var allt som hände. Jag tyckte maken skulle kontakta klassföreståndaren men det gjorde han inte så jag fick göra det bakom ryggen på föräldrarna eftersom ingen av dom gjorde något. Så är det med allt. Gör pojken fel har pappan blivit arg på den som "skvallrat". Jag är tvärtom sådan att om mina barn gör något galet får de ta ansvar för det, hur ska man annars lära sig?