Min styvson antastade min dotter.

Klart jag kan, han hade åkt ut. Hade mannen öppnat truten så hade han också fått leta annan nattlogi.

Ja, mamman har en dotter som är sex år. Just nu är dottern inte där för just nu är det två av de där dagarna han inte kan vara här för mina döttrar är här extra. Annars bor de ihop varannan vecka numer. Tidigare var de bara där samtidigt varannan helg.

Eller hur, särskilt eftersom det stod att styvsonen kränkt, manipulerat o hotat andra i flera års tid o att det senaste bara var droppen. O att pappan inte förstår, vill förstå o bara viftar bort allt!?

TS vem av er står på er nuvarande bostad, har du inkomst nog för att klara ett eget boende? Vill du leva kvar med en man som är så här är frågan också.

Det har alltid varit extremt "fattigt" med detta barn. För tre-fyra år sedan hade han hotat förra barn på lekis (han vAr två år äldre) så de inte vågade gå till skolan, han tog deras saker och sa att han skulle döda dom om de berättade för någon och när jag fick reda på det så tog jag upp det med både mamman o pappan. Det enda barnet behövde göra var att gå upp på sitt rum och fundera på saken i 30 minuter för han sa ju att de ljög.... Pappan Hade ångest över att pojkstackarn fick sitta där för det kanske inte ens var sant och det var hemskt att låta honom lida så. Jag blev rätt arg för det kom från flera föräldrar som inte ens umgicks. Det var allt som hände. Jag tyckte maken skulle kontakta klassföreståndaren men det gjorde han inte så jag fick göra det bakom ryggen på föräldrarna eftersom ingen av dom gjorde något. Så är det med allt. Gör pojken fel har pappan blivit arg på den som "skvallrat". Jag är tvärtom sådan att om mina barn gör något galet får de ta ansvar för det, hur ska man annars lära sig?

Had jag varit mamma till båda dottern och sonen så hade jag separerat dom, jag hade sett till att man var särbo och barnen inte var på samma plats, för att skydda dottern mot detta.
Problemet är inte ts agerande, problemet är att pappan inte vill hantera detta på ett konstruktivit sätt och ts, även om hon skulle vilja, har ingen makt att göra det, för hon är inte barnets förälder.

Fortfarande så är det hennes huvudansvar att skydda hennes dotter, gör hon inte det, så gör hon fel mot sin dotter och hur som helst, så ska man aldrig svika den som är offret.
Pojken har två föräldrar, det är deras uppgift att ta hand om pojken som gjort fel och faktiskt. När det kommer till sådana situationer, då är det dina barn och mina barn, så enkelt är det.

För övrigt så var det inte fråga om att kyssas, flickan sa ju tungan i halsen, dvs långt ifrån en broderlig puss på pannan

Jag var helt inne på skilsmässa när det här uppdagades.

Det bra är mycket bättre än det som är dåligt. Jag förstår ditt resonemang helt, vi får se hur det blir.

Jag sa till honom att jag tyckte att han skulle välja att ta hand om sin son istället för i långa loppet kommer pojken känna att han blivit bortvald. Min man ville inte förlora oss och han ville inte förlora att få bo med sina andra biobarn. Han tycker att sonen gjort fel så vi är inte oense om det.

Att jag ska hålla tyst förstår jag självklart varför men jag har barn som inte alltid håller tyst.

Att man inte ska kunna bo ihop för att barn har diagnoser- jag och mina döttrar har adhd- det var det som gjorde att hon var på gränsen till deprimerad. Skolan funkade inte och klasskompisarna orkade inte med hennes flackande och oförmåga att göra klart det hon påbörjat även när det drabbade kamraterna. Allt har inte med hemmiljön att göra :)

Har det eskalerat? Har det hänt något mer?

Jag tänker inte att det är så att det pojken har gjort är okej på något sätt. Men jag tycker inte att det är så allvarligt att man behöver måla upp honom som ett monster som man absolut behöver skydda andra barn ifrån. Soc verkar ha gjort samma bedömning. Det är farligt att stigmatisera tolvåringar.

Eskalera betyder väl ändå att det trappas upp.Det finns väldigt lite exempel på vad han egentligen gör. Det är mest ts bedömning av hans handlingar som beskrivs inte vad han har gjort. Sen får jag uppfattningen om att det är ett ganska oroligt hem överhuvudtaget. Det är svårt med diagnoser och har man en ADHD diagnos redan som sjuåring så brukar problemen vara ganska stora och uppenbara. Så jag utgår från att det inte är så att allt som händer i det hemmet är pojkens fel. Det är säkert så att han inte uppför sig så bra i alla lägen. Men så som ts uttrycker sig om honom så verkar inte hon heller göra det.

Säkert. Och det har du mer koll på än soc som träffat pojken och pojkens föräldrar?

Det håller jag med om. Fast huruvida ts direkt ringde till Bup eller det kom fram på ett möte borde ju inte vara så komplicerat. Förmodligen ringde väl ts först och sedan diskuterades det igen.