Hur överlever man som medberoende

Jag undrar om det finns fler här som lever med en alkoholist i sitt liv i en nära relation och hur man gör för att hantera denna stress, trötthet, oro och rädsla som följer med i ett rosa inslaget paket när man trots allt valt att stanna och inte sluta kämpa. Finns det fler som kan bolla tankar och idéer med mig här utan att döma! Lämna är alltid det lättaste men det är som sagt inte mitt val!

Vi har varit tillsammans och sambos i 3,5 år och han har sedan dag ett visat en problematik med alkohol. I början även våldsam pga lugnande tabletter i kombination men ej längre. Från att ha druckit för att det var kul att vara ung så lever jag nu med en 31 årig alkoholist som varje dag dricker sex öl, 3,5 or från macken! JA, man kan bli full är mitt svar redan där. Tydligen! Lika förvånad jag! Varannan vecka har jag min dotter hos oss.

Det finns ingen ilska, inga hot, inga slag, han sitter på vår balkong och dricker för att han innerst inne är deprimerad. Han är medveten om problemet men slutar inte. Han sätter upp nya mål hela tiden om när och hur han ska sluta. Alkoholen har gjort han gammal i förtid utseendemässigt och han är en bitterfitta dagarna efter.

Jag måste tassa på tå ständigt, för om vi bråkar vet jag att det dricks mer. Min dotter är än så länge omedveten om detta. Jobbet sköter han och utåt sätt är han världens bästa bonuspappa och sambo men bakom fyra väggar när ingen annan ser är han tragisk. Jag brukade tycka synd om honom men jag är känslomässigt avstängd.

Jag har hotat, jag har kastat och gömt, gjort slut och kramat om. Hur jag än gör så är det jag som slutar sårad. Vad säger man, hur agerar man. Jag är fast i min bubbla och vill ut!