Orolig för lillasyster

Hejsan!
Skriver för att jag är orolig för min lillasyster på 12 år. Jag själv bor i en annan stan med min sambo.

Grejen är att jag är orolig för hur våra föräldrar är och beter sig! Våran pappa har förmodligen alltid mått väldigt dåligt psykiskt och det har gått ut över alla i hela familjen, både vi barn i familjen och våran mamma. Jag har själv alltid mått dåligt i hans närvaro och han är alltid mycket negativ och nedlåtande. Dessutom lider han förmodligen av alkoholproblem och brukar ofta dricka sig full och bete sig lite hur som helst. Därför när jag var mindre var min mamma ett stort stöd! Älskar henne över allt annat och hon var mitt allt ungefär! Hon mådde förmodligen också dåligt av hur våran pappa behandlade oss och var.

Därför blir jag väldigt orolig för min lillasyster nu för det känns som hon inte har någon vuxen person som verkligen finns där för henne!

Min mamma och pappa skilde sig för kanske 4 år sedan. Skönt tyckte jag eftersom jag och min pappa sällan kom överens och nu flyttade han till en annan stan från oss(vi bor i samma nu) så kunde vi träffas då vi kände för det och inte bo ihop, det skulle alla må bra av. MEN, min mamma träffade ganska snabbt en ny man, en MYCKET egendomlig och speciell person. Ingen av oss andra i familjen gillade honom eftersom han var så otroligt underlig och betedde sig riktigt konstigt ofta(många utomstående som jag har hört tyckt samma så det var inte bara vi). Men kul för mamma att hon träffat någon!

Dock så kretsade ALLT om den nya mannen i hennes liv. Vi flyttade för hans skull, trots det inte var positivt för oss andra förutom vår mamma. Han kom över på mat varje dag i vårt hem och gick och satte sig och åt maten i ett annat rum än oss andra redan satt! Mamma gick alltid efter så där fick jag och mina två systrar sitta själva. Om min lillasyster satt och kollade på ett tv-program på tvn som hon väntat på kunde han komma och bara ta tv-dosan för att leta igenom om det fanns något som passade han bättre! Våran mamma blev till och med SVARTSJUK på oss så vi inte fick använda shorts hemma på sommaren om hennes man var där. Eftersom vi då enligt henne ville få han att "kolla in oss" osv.

De stänger ofta in sig tillsamman och gör det tydligt att vi andra ej är önskade att delta och om de inte är instängda någonstans så är hon över hos honom... Vi har ofta kommit i konflikt med mannen eftersom han gör saker som går oss på nerverna med flit och man ber honom snällt att lägga av med det han gör men då får man ofta till svar "har du problem med det får du gå"! Eller "men jag störs inte av det" och sedan fortsätter.

Nu bor de ihop har jag och min syster flyttat hemifrån men kvar finns som sagt vår mista syster. Hos pappa är hon någon helg då och då men han är ju fortfarande inte någon stabil person och jag är konstant orolig när hon är där att han kanske ska dricka eller att de blir ovänner och hon blir ledsen. Och nu min mamma som enbart har tid och intresse för sin kille! Jag som är "vuxen" och inte ens bor hemma längre mår dåligt av denna situationen så kan bara tänka mig hur det skulle vara att vara 12 år och inte ha någon vuxen att ty sig till.

Hur ska man ta han om sånna här situationer? Försökt prata med min mamma men hon är bara sur/otrevlig när hennes pojkvän inte än närvarande och helt omöjlig att prata med då! Hur ska man nå fram och få någon förstå? :(