Tillbaka på ruta ett igen

Nu har vi ganska skilda situationer, och vi har nog backat förbi ruta ett. Men känner igen känslan av att man ska vara glad för de man har och att man inte riktigt har rätt att längta efter ett till barn.

Vi blev gravida med vårt lilla pyre på första försöket, och tänkte att det här kommer inte bli några problem med syskon (vi ville ha sex barn). Sen fick jag sammandragningar i vecka 29 och fick värkstoppande dropp men hon kom några dagar senare ändå. Det blev infektion i mitt snitt och det ledde till att bland annat livmodern opererades bort.

Hon har mått prima från dag ett, jag blev riktigt dålig och inom vård ett halvår. Nu har jag varit hemma några månader och fått njuta av vår underbara bebis. Har accepterat att jag inte kommer kunna bli gravid igen, sörjt lite men har förhoppningar om framtiden (surrogat, adoption). Dock känns det som folk runtomkring anser att vi ska vara nöjda med att vi fick vår tjej iaf, i och med allt. Jag tycker det är en väldigt konstig tanke, att det skulle vara en motsättning mellan att uppskatta sitt barn som är här och att längta efter fler. Klart jag kan känna båda känslorna!

Skönt att ni känner att ni kan vara öppna, det gör att omgivningen inte sårar lika mkt omedvetet. Vi är också öppna med vår situation. Ta hand om er, och ni älskar ju och uppskattar ert barn precis lika mkt även om ni vill ha ett syskon!