nästa vecka ska jag berätta att jag vill separera.

Har du gått och tänkt på det här länge? I så fall ligger du långt före honom i bearbetningen av skilsmässan. Ha det i åtanke. 

Han kommer att bli arg, ledsen och förtvivlad i olika faser. Ge honom tid. Lämna honom inte bara ensam med alla frågor. Försök att vara mottaglig för hans sorg. 

Jag lider med dig, eftersom jag lämnade min fru efter 7 år tillsammans, av samma anledning som du. Känslorna var bara en varm och djup vänskap, men inget mer. Jag hade hittat en annan, min nuvarande. Min fru lämnades ensam och gråtande och jag kommer aldrig att förlåta mig för den smärta jag åsamkade henne och blicken av förtvivlan kommer jag alltid att kunna ta fram ur mitt minne, så länge jag lever. 

Gör dig därför en tjänst att stå ut med hans eventuella utbrott, gråt och annan bearbetning, för det gör det lättare att förbli vänner framöver. 

Jag är god vän med mitt ex idag, men det tog flera år. 

Efter 4 år vill min sambo nu lämna mig för de senaste 3 månaderna har han känt att hans känslor svalnat för mig. Vi har inte haft massa bråk eller kämpigt. Helt från ingen stans kom han och sa att han inte vet vad han känner längre, men han vet att det inte räcker för framtiden och att det inte är rättvist mot mig att låta mig tro det. Jag älskar han och fick jag välja skulle vi levt med varandra resten av våra liv.
Jag känner mig arg men mest känner jag mig fruktansvärt sårad. Det hjälper att veta att det är inte mitt fel. Att jag inte har gjort nått som fick han att älska mig mindre. Det är skönt att han inte har tagit avstånd från mig. Om jag behöver gråta och prata så finns han där och lyssnar.
Men jag tror att det som hjälper mig mest just nu är att jag vet att det va inte jag som orsakade detta. 
Så va snäll mot han och lyssna på honom, prata med honom och tala om för honom att det inte är hans fel.

Hej TS,

Det skulle kunna vara jag som skrev ditt brev. Samma familjesituation (två små barn) och känslan av att både svika sina barn och sin partner gör att det känns för djävligt. Hur kommer dina barn att må, hur kommer din man att må, och framförallt hur kommer du att må? Känner igen mig i alla känslor, tankar och tveksamheter som kommer när man funderar på de frågorna. 

Jag uppfattar inte riktigt om du kommer berätta att du vill separera eller om du kommer att säga att du funderar på det? 

Förra året tog jag själv modet till mig (på ett klassiskt dåligt sätt i samband med ett gräl). Vi började planera för en skilsmässa, men när det praktiska med att skaffa nytt boende och bostadslån började strula så drog allt ut på tiden. Och under den tiden började jag intala mig själv att jag måste skärpa mig, att jag måste försöka lite mer, att jag ska börja älska min fru igen på det sätt jag gjort tidigare. Vi pausade skilsmässan, och började leva vidare som tidigare.

Inget har blivit bättre eller sämre under denna tid, bara precis som förut. Resor, vänner, familjeliv, allt det jag verkligen gillar med att vara en familj finns där, men tyvärr inga återväckta känslor. Helt naturligt kommer min fru med förslag om framtiden, nya resor, nytt boende, ny inredning osv. Då kommer känslan av att jag inte vill vara med längre (eller panik som du skrev). Så nu är jag tillbaka till ruta noll igen (iofs togs diskussionen upp för ca. tre veckor sen - men det är "glömt" från min frus sida nu).  

Du undrar säkert nu vart jag vill komma med allt detta. Helt baserat på mina egna erfarenheter så tror jag att det är viktigt att man verkligen har bestämt sig när man tar diskussionen. Om du säger att du funderar på en skilsmässa kan det komma att skapa hopp hos din man. Det kan bli halmstrået som han hänger fast vid. Men med känslor så finns det ju ingen mall för hur människor fungerar. 

Vet inte om det gav något men jag önskar dig i alla fall all lycka till!

Ni förstår inte hur mycket jag uppskattar era kommentarer, tack snälla!

Gårdagen var alldeles bedrövlig. Flera gånger fick jag smyga iväg på jobbet för att gråta på toaletten. Jag kan inte koncentrera mig i mer än fem minuter och sen vandrar tankarna iväg. Vilket ger mig ångest inför jobbet då jag inte fått så mycket gjort de senaste dagarna.

Inför kollegorna är jag dock förvånansvärt bra på att låtsas att allt är som vanligt. Jag skrattar och skämtar som alltid. Det är nästan läskigt hur bra jag är på att fejka.

Det som ger mig mest ångest just nu är att här går jag och har till och med skaffat bolånelöfte och börjat leta nytt boende, och min man vet inte ens om än att jag vill separera. Fy fan vilket svek!

Han är bortrest i jobbet och det känns inte schysst att säga nåt över telefon så när han ringer hem så känner jag mig som världens hycklare. Jag försöker få honom att prata så mycket som möjligt med barnen istället för mig.

Nu vill jag bara att han ska komma hem så att processen kan sätta igång. Den här väntan är snudd på olidlig. Samtidigt fasar jag ju för minuterna, timmarna efter att jag sagt till honom. Jag oroar mig jättemycket för hans reaktion.

Vi hade också ett uppbrott tidigare, initierat av mig. Men jag lät det praktiska dra ut på tiden och efter några månader så bestämde vi oss för att försöka igen.

Jag tror som du säger att den här gången måste jag vara tydlig med att det faktiskt är slut. Jag får inte ge honom falska förhoppningar. Men åh, när han väl sitter framför mig, med krossat hjärta, en bruten man, kommer jag att vara stark nog att inte vackla...?

Då jag sitter i samma sist som din man kan jag säga att vackla inte. Vacklar du så får man så mkt hopp om att det kanske kommer lösa sig. Men bara för att du är bestämd så bli inte elak. När man får höra att ens livskärlek inte vill leva med en längre känns det som att någon sliter ut hjärtat ur bröstet på dej. Det tar ett tag att förstå och sluta gråta varje dag. Över 2 veckors tid har gått för mig sen jag fick beskedet. Jag gråter fortfarande som ett litet barn varje dag men börjar förstå att om han inte vill leva resten av sitt liv med mig så förtjänar han inte min kärlek och jag vill inte leva med någon som inte älskar mig till 100 %
Min sambo sa till mig att jag förtjänar någon som kan ge mig all den kärlek som jag vill ha, som inte sårar mig på det sättet han har sårat mig nu. Först tänker man "men jag vill ju ha dej och ingen annan" men efter någon vecka så började jag inse att om detta löser sig vad säger då att han inte kommer lämna mig igen om 4 år? Och så kan man inte leva. 
Va stark och finns där för honom om han behöver dej. Jag hoppas att när allt detta är löst att ni kan ha en fin vänskap. Det hoppas jag för mig och min sambo.

Tack för att du delar med dig! Jag beklagar verkligen.

Precis det som din man sagt till dig känner jag för min man. Han förtjänar verkligen att leva med någon som älskar honom helhjärtat för precis den han är. Inte som jag som hela tiden behövt övertyga mig själv om att jag nog, kanske, ändå älskar honom bog mycket.

Din input är värdefull! Jag ska vara noga med att vara tydlig när jag pratar med honom. Att inte ge utrymme för egna tolkningar av vad jag säger. Men utan att vara allt för kylig eller uppfattas som elak. Och jag måste vara stark!

Är du säker på att ni inte ska gå i famijerådgivning? Jag vet två par som gjort det, det ena paret blev nykära igen, det andra paret skildes som goda vänner nöjda med att i alla fall gett det en chans. Om jag var din man skulle jag vilja det, och det kan underlätta ert samarbete om barnen om ni fått prata med en tredje part.

Jag blev i mars lämnad, efter 12 år som gifta. De senaste åren har varit bra, vi har gjort roliga saker rest, budat på nytt hus innan han släppte bomben.
hans känslor hade svalnat, han ville leva ett annat slags liv, han var uttråkad på familjelivet. Mitt hjärta är fortfarande krossat.
Han flyttade ut snabbt, jag blev helt ensam. Han bröt totalt under en period på några månader. han visste att jag var ensam, inte har familj i den här staden (Stockholm), han ringde aldrig, smsade aldrig för att se hur det var. Han ville aldrig prata vidare om uppbrottet. Jag grät varje dag i tre månader, sov dåligt, gör fortfarande, har gått ner 7-8 kg i vikt.

Eftersom kommunikationen inte var så bra hade han svårt att samarbeta om barnen, allt det fick jag lösa, han hade fullt upp med sitt nya liv, ordna boende, nytt jobb, vara ute och festa. Det har varit viktigt för honom vid de tillfällen vi haft kontakt att markera att det är slut, han är som personlighetsförändrad. Och jag har ändå inte försökt få tillbaka honom, inte skickat dramatiska sms eller varit klängig.  

Nu mår jag bättre, han är bättre på att kommunicera, vill plötsligt vara trevlig. Pratar om att vara vänner. ?

 Men jag har fått överleva den här värsta perioden  mitt liv och han har inte funnits här som vän. Vi kommer vara sams för barnen men jag kommer aldrig vara vän med honom. Han lämnade mig ensam, nu pratar jag inte om att han lämnat förhållandet utan det faktum att han bröt all kontakt när jag bokstavligt talat fick överleva dagen under en period.

Jag har varit så patetisk under den här perioden, ville exempelvis ha lämning av barnen på söndagar här i hemmet, mycket för att jag ville se honom, prata 3 minuter i veckan med honom. Jag ville att vi skulle ha gemensamma firanden av födelsedagar för barnen. Jag har varit den klassiskt lämnade som vill att vissa saker ska fungera, och vara som förut. Att vissa saker inte behöver förändras bara för att det är slut. Haha, jag kan faktiskt skratta åt mig själv i efterhand.

 Nu vill jag ha lämning på förskolan och inte träffa honom på ett år eller två. Nu har det gått in i mig att han inte bara gjort slut, han svek också.

Så lämna honom om det är det du måste, men skjut inte en mygga med kanon. Det vill säga gör slut på ett bättre sätt en min man. De där första blodiga månaderna efter att man blivit lämnad är viktigare än de som lämnar tror.

Sen det där med att vara god vän med sitt ex är också någonting man kan fundera på om man verkligen vill vara. Det tar ju slut av en anledning. Jag ville vara vän i början, men inte alls längre.

Oavsett hur du känner för honom, hur du kommer agera när du lämna honom så kommer han överleva det här.

Det kommer vara jobbigt för honom just i början, de första månaderna efteråt. Sedan kommer han nog må bättre.
Jag vet ingenting om honom, om möjligheterna för honom till ett liv efter er. Men kanske kommer även han att kunna få ett bra liv sen, det kanske finns möjligheter för honom att träffa en ny kärlek någon gång i framtiden. Eller inte men det finns andra värden i livet och han kommer nog bli lycklig igen även om han skulle förbli ensam.
Det kanske blir bättre för er båda.

Jag tycker inte du ska stanna hos honom om du känner så här som du gör.